Jag känner inte ett dugg glädje att leva, men samtidigt är jag rädd för att dö. Jag längtar efter döden så oerhört mycket men samtidigt är jag så feg att jag inte kan.

Morsan min tvingar iväg mig till bup och där får jag med mig piller. Tanterna där går ju inte att berätta någonting för, verkligen. Dom berättar vidare ALLT som jag inte vill att dom ska berätta även fast jag säger att jag absolut inte vill det!
Dom som kallar sig professionella.. ...pfft. Inte för att jag hade berättat något av fri vilja ändå, men jag tycker att dom borde kunna hålla tyst om det lilla man säger i alla fall.

Allt är klart, jag kan vara död om en halvtimma. Var jag än går, vilken tid som helst. Snara + kniv är alltid i fickan. Jag vet inte hur många avskedsbrev jag har skrivit, alldeles för många.

Jag ger blanka fan i mitt liv, det är snart slut tror jag. Inte en aning har jag om vad jag ska ta mig till, det är bara för mycket..