Jag har ett problem som jag egentligen inte har pratat med någon om direkt. det är någonting som jag mår riktigt dåligt av och plågat mig under en lååång tid. problemet är att jag tänker så mycket på vad andra ska tycka och tänka om mig eller vad jag gör. Och jag är så jävla trött på att behöva känna såhär HELA TIDEN. vad jag än gör eller vad jag säger så går mina tankar "vad kommer hon/han tycka om mig? "vad tyckte han/hon när jag sa/gjorde så?.
detta ger mig så himla mycket ångest och negativa tankar hela tiden och jag hatar mig själv att jag är såhär. jag vill liksom kunna slappna av och inte tänka på vad andra tänker. men det GÅR bara inte
tänker dra några exempel på hur jag tänker i olika situationer för att visa hur extremt det verkligen är.
t.e.x om jag är med någon och jag ska dricka vatten, så tänker jag "klunka normalt nu,för annars kommer hen tycka att du är konstig"
eller om jag går förbi en kompis/bekant och säger "hej" så kan jag helt plötsligt börja tänka "varför sa jag hej på det där sättet?"och så kan jag ha ångest över det i en timme typ.
eller saker som typ "nej jag kan inte ha mitt hår såhär för då kommer ingen gilla mig"
eller om jag ska hälla upp mat på min tallrik i matsalen så tänker jag "nu kollar alla på hur jag läger upp maten, lägg upp det på ett normalt sätt"
det är i princip ALLT jag gör som får mig att tänka såhär, , asså det är sjuk jag vet, och det här är inte ens allt.
Allt det här har på senaste tiden fått mig att börja undvika att träffa folk. jag ställer in när jag ska träffa någon, säger att jag är sjuk eller att jag är trött. allt bara för att jag inte klarar av alla dessa tankar som tar kol på mig.
men jag kommer ändå inte undan dom, när jag istället ställer in att träffa människor så börjar dom där tankarna igen.. "tänk om alla tycker att jag är tråkig nu" "tänk om ingen kommer vilja vara med mig tillslut?"
har länge haft problem med detta men det har blivit sjukt mycket värre på senste tiden.
och det är säkert lätt att säga "men bara sluta tänk på vad andra tycker, så lätt är det" men NEJ. det är fan inte lätt. Det nästan som att säga "kom igen, var bara glad!" till en person med depression.
är den någon som är/har varit i samma sits? hur tar man sig ur detta? bör man söka hjälp ? pallar inte mera.
Känner ingen mig. Men inte så extrem. Utan var lite osäker på såna små saker som dig när ja var vid 10-13 års åldern. Men när du börjar ha självförtroende och kunna “face your fears”, så mår du jätte bra inom bords. Jag hade nog sagt du har det lättare eftersom due inte gay. Om någon påpekar ngt om vad ja gör säger jag helt enkelt som en äkta bitch “vad har du med saken att göra?” De första gngerna kmmr du it känna igen dig med va du gör, men efter tiden kommer du känna dig stolt över dig själv eftersom du kan stå upp för det du gör.
Det som brukade störa mig mest inann var att folk kmmr snacka om att jag var bög eller har en youtube kannal framför mig helt spontant. I de flesta situationer känns de som folk säger de på ett negativ sätt men de e ba hur ja tolkar hur “främlingar” talar till mig för ja har inte många vänner ja e bekväma o va helt ärlig med. Och eftersom jag inte många vänner och gör saker som e kontroverciella så blir de så att folk ofta ifrågesätter mig. Men de e lungt, ja kmmr lära mig över tiden. Hoppas du slipper få tänka på såna här små saker framöver, de flesta saker angår bara dig
