Jo, jag tror faktiskt det.
Jag är inte så gammal (men tillräckligt gammal för att veta att jag mår som jag gör), men jag lite smått börjat inse att jag inte kommer klara av det här livet- om det fortsätter såhär som det gör.
Jag kan inte ha några relationer till några människor.
Jag fungerar inte på det sättet, jag är asocial.
Men jag vill verkligen inte vara det, men jag passar inte in.
Jag lever liksom i en drömvärld - alltså i en egen värld.
Jag går och drömmer om att vara på ett visst sätt - men jag är inte på det sättet.
Jag har knappt några vänner för den delen heller, jag har några ynka få. Men som sagt, jag kan inte ha en relation till en människa, för jag kan inte bevara relationen.
Som när jag äntligen känner att jag börjar få lite vänner, ja- då förlorar jag dem.
Jag tror det är för att jag låser mig, pga. att jag mår så jävla dåligt nuförtiden. (det kommer liksom i perioder - detta har dock ingen biologisk förklaring, det vet jag! Så tänk inte: pms)
Jag är så rädd för att visa människor, vem jag egentligen är. Så jag går och målar upp någon jävla bild, om hur jag har det hemma.
Jag älskar att komma helt okänd till ett ställe, så att dem inte vet ett dugg om mig - så att de får liksom gissa sig till. Så de tror att jag bor med mina båda föräldrar i en liten villa på den här jävla fina orten. Men jag bor bara med min mamma, i en jävla liten sunkig lägenhet - på den här fina orten. Åt helvete med överklassen, säger jag bara.
Jag vet fan inte vad som är mitt problem.
Men jag kan helt enkelt inte bevara relationer - kan knappt skapa några för den delen heller.
Mitt liv består av, skola och dator och att drömma.
Jag är inte lycklig.
Ville bara skriva av mig lite.
Skulle vilja prata med en psykolog - men jag vill liksom ta hjälp av mamma att ta kontakt med någon. Men när jag frågar så blir hon rädd - hon tycker att jag är ett problem barn.
Men jag känner att jag inte orkar gå runt med allt jag har inom mig.
Sen har jag en jävla massa tankar, som jag inte vill tänka! Men jag gör det ändå, och jag blir helt panikslagen.
Hur fan ska jag kunna förklara det för någon, utan att dom tror att jag är helt jävla dum i huvet?!
Jag är rädd.
Räddning finns. Räddning kommer. Hur gammal är du?
Jag känner igen mig ganska mycket, men det har vänt lite på sista tiden efter att jag börjat på gymnasiet. Är mest rädd att de ska inse hur tråkig jag egentligen är och sen tappa kontakten.
Mawns:
Räddning finns. Räddning kommer. Hur gammal är du?
Jag har börjat undvika att tala om det. För det är då människor börjar skratta och säga att det är någon liten fas.
I really wish it was.
Slagsmålsklubben:
Jag är rädd.
Försök få kontakt med någon psykolog. Snälla. Din mor vill dig nog ditt bästa men förstår nog inte hur allvarligt det är. Du behöver tala ut med någon. Lova att du söker hjälp. Är så rädd för din skull.
Kram. ![[love]](/img/smilies/love.gif)
Det är nog en liten fas. ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
JKNUG:
Det är nog en liten fas.
Jag önskar också det ![[crazy]](/img/smilies/crazy.gif)
Men det har varit så här rätt länge nu.
Slagsmålsklubben:
Jag önskar också det
Men det har varit så här rätt länge nu.
Hade som sagt varit till fördel hur länge det pågått och framförallt hur gammal du är! ![[zzz]](/img/smilies/zzz.gif)
Slagsmålsklubben:
För det är då människor börjar skratta och säga att det är någon liten fas.
Det är en fas. Shit, hela vårt liv är ju uppbyggt i faser, det är faserna som är själva livet. Ingen människa upplever samma faser som en annan.
Huvudsaken är att du kommer ta dig ur fasen. På ett eller annat sätt.
Det är mycket bättre att leva i en drömvärld än att leva här ute. Helst skulle man ju slippa den här äckliga världen som människorna byggt upp. Se inte din syn på livet som något negativt, se det som något positivt istället.
Skaffa ett par schyssta hörlurar och börja lyssna på bra musik. Jag rekommenderar drömpop, ambient och rave. Vem behöver världen när man har musik?
JKNUG:
Hade som sagt varit till fördel hur länge det pågått och framförallt hur gammal du är!
Som sagt, det pågår hela tiden. Eftersom jag alltid har tankarna - och varje gång jag träffar nya människor.
HELA TIDEN! Det är min vardag = 24/7.
Och, varför spelar min ålder någon roll?
Man blir tagen mindre seriöst då..
Slagsmålsklubben:
men jag vill liksom ta hjälp av mamma att ta kontakt med någon.
börja med att gå till en ungdomsmottagning där du bor.. det finns bra hjälp där. jag gick den vägen, och dom lyssnar och gör sitt bästa för en.. (det är i alla fall min erfarenhet..)
det är väldigt bra gjort av dig att du försökt prata med din mamma om det, starkt tycker jag! dessvärre väldigt tråkigt att hon inte hjälper dig, men på ett sätt förstår jag nog henne lite..
men jag tycker du får försöka fixa hjälp själv.. hur gammal är du? som sagt, jag gick till u-mottagningen, å det är jag glad för! dom kan skicka en vidare till nån bra psykolog eller kurator..
Lycka till!
Slagsmålsklubben:
Som sagt, det pågår hela tiden. Eftersom jag alltid har tankarna - och varje gång jag träffar nya människor.
HELA TIDEN! Det är min vardag = 24/7.Och, varför spelar min ålder någon roll?
Man blir tagen mindre seriöst då..
Ja, säkert fler än du som har dessa problemen om du är säg 15 år.
Man kan inte gå till psykvården varje gång man har tonårsflipp!
JKNUG:
Man kan inte gå till psykvården varje gång man har tonårsflipp!
Till psyket går jag aldrig, oavsett hur gammal jag är.
Slagsmålsklubben:
Till psyket går jag aldrig, oavsett hur gammal jag är.
Prata med någon i din närhet om din udda natur så kanske de får förståelse för dig, o ger dig råd.
Mawns:
Vem behöver världen när man har musik?
Alla mina pengar går åt till musik. Jag klagar inte. ![[cute]](/img/smilies/cute.gif)
Mawns:
Det är en fas. Shit, hela vårt liv är ju uppbyggt i faser, det är faserna som är själva livet. Ingen människa upplever samma faser som en annan.
Det är min räddning, att gå och tänka att jag snart är över den här fasen. Så när jag är ensam så tänker jag att det är väldigt nära.
Sen när jag träffar min mamma, eller min pappa, eller mina syskon- då mår jag lika dåligt igen. Och det är nog för att dem känner mig för bra, så för dem kan jag liksom inte låtsas vara någon annan.
Jag är störd. Jag vet.
Men jag trivs bättre ensam, än med min familj- och ibland t.o.m utan människor. Men om någon skulle dö (vilket jag får ångest över att tänka på)- så skulle jag inte kunna leva.
Fan vad jag babblar.
Mawns:
Det är mycket bättre att leva i en drömvärld än att leva här ute.
Min värld krockar med den riktiga. För i den riktiga finns det krav på att ha vänner, ha en pojkvän, vara omtyckt och ge goda intryck.
I hate it.
