Nu var det länge sen jag skrev något sist och mycket har hunnit hända sen dess. Min depression har blivit allt större, men jag kan inte hämta ut medicin mot det eftersom båda mina föräldrar anser att jag inte har depression eftersom jag inte blivit diagnoserad för det. Min syster - som lider av kronisk depression - säger att man inte alltid måste bli diagnoserad för att få medicin, stämmer detta? Häromdagen hörde jag mina föräldrar prata i telefon om mig och hörde mamma säga att jag kanske lider av tvångssyndrom eftersom jag gör upprepade saker varje gång. Det är alltså exakt samma grejer som jag gör varenda dag vid exakt samma tidpunkt. Men jag tror själv att jag inte lider av tvångssyndrom utan att det är något helt annat som jag bara fått för mig att göra. I alla fall, jag bor nu hos min mamma och än så länge har det varit lugnt. Förutom min syster som utnyttjar mig till saker hela tiden och själv inte ger något tillbaka till mig. Nu är hon ute ur lägenheten så nu är det bara jag och mamma kvar. Vilket är skönt.

Ikväll hände något som jag trodde aldrig skulle hända igen. Jag fick höra min mamma ha riktigt hårt sex med sin "kille". Hon har själv sagt att dom inte har ett förhållande, men är inte bara vänner. Alltså måste dom vara knullkompisar, vilket jag inte anser vara okej när man är 52 år gammal. Där går gränsen för mig. Jag sa till henne redan vid 22 tiden att jag kommer att vara vaken länge, vilket hände. Och jag började misstänka saker när mamma hela tiden tjatade på mig att jag skulle gå in på mitt rum. Efter bara några minuter kunde jag höra en manlig röst ute i hallen och sen var det full fart i hennes sovrum. Jag ropade på henne flera gånger men hon brydde sig inte ett skit om mig. Jag till och med spydde utan att hon brydde sig. Nu har hennes kille åkt hem, vilket är skönt och mamma kom in i mitt rum efteråt och av henne fick jag ett, "Vafan gråter du för?" och det fick mig att gråta ännu mera.

Jag har inte mått bra sen jag flyttade hit och nu börjar jag faktiskt ångra mig över att jag ens flyttade. Men jag vill absolut inte flytta tillbaka till min pappa, för jag trivdes inte där heller. Jag har syskon att bo hos, men jag tror att dom är lite för upptagna för att ha mig där. Men jag orkar verkligen inte stå ut med det här mer. Nu den senaste veckan har jag försökt ta livet av mig, och ingen bryr sig. Alla säger samma sak, "Sluta, det är löjligt.", "Var inte en sån attentionwhore." & "Kom över det, du är 18 år och är vuxen, sluta fjanta dig."

Så bara för att jag fyller 18 iår så betyder det att jag inte får må dåligt och inte få uttrycka mina känslor? Är jag mindre mänsklig för att jag är 18 år?