Blivande_japan:

gå å va bitter ngn annanstans

ne tänker vara det här

amwes:

Lite konstigt att jämföra en ätstörning med cancer. Cancer är inte psykiskt..

Nej, men det är fortfarande en allvarlig sjukdom, som du bäst blir frisk från genom att ta hjälp av proffs. Jag har också tagit mig ur ätstörningar tillfälligt, men utan backup från proffs har jag fått återfall på återfall, eftersom man behöver hjälp med att hitta verktygen för att bli 100% frisk. Så tror jag i alla fall.

Blivande_japan:

förstår ej hur man kan hetsa sina barn att gå ner i vikt, särskilt inte när de är är normal/underviktiga

Min pappa är likadan, när jag var 15 och vägde 45 tyckte han att det "började se bra ut".

timeisrunningout:

Min pappa är likadan, när jag var 15 och vägde 45 tyckte han att det "började se bra ut".

usch

Nej. Jag kan inte berätta. Imorgon ska jag klara mig igenom dagen utan att spy. Jag kan klara det här, jag vet det.

amwes:

I somras vägde jag 57kg till mina 171cm

helt normalt ju?

Jag har levt med bulimi i 4 år (även om jag inte har brukat kalla det så tidigare) och kräks allt ifrån ett par gånger i veckan till flera gånger om dagen.

Jag har alltid (eller åtminstone sedan väldigt, väldligt länge) varit kroppsfixerad, något som har yttrat sig på alla möjliga sätt. Det är uppenbart att det jag gör är sjukligt, särskilt kräkningarna, men jag har helt enkelt inte tagit tag i det eftersom det inte har känts mödan värt eller allvarligt nog för att behöva behandlas.

Idag, så som alla andra dagar, har jag ägnat detta mycket tanke och försöker för första gången ta reda på hur jag ska göra för att bli fri sjukdomen utan att behöva tala med någon jag känner eller gå till en stödgrupp el. dyl, så jag förstår vad du är ute efter amwes. Min plan är att sluta kräkas helt enkelt och hoppas att jag kan motivera mig själv till det, jag menar, hur svårt kan det vara?

Så jävla trött på att kräkas (och behöva oroa mig för mina tänder). NU är det slut med det.

har också haft en sorts ätstörning, jag klarade mig ur det med hjälp av psykolog och dietist. åt bara en avokado om dagen, om ens det ibland. såg ut som ett skelett typ.
men det gick bra, men tankarna sitter kvar såklart.
men skaffa proffhjälp, snälla du.

amwes:

I somras fick jag ofta höra kommentarer om min kropp, att jag var rund och mullig osv, av min mamma och pappa.

timeisrunningout:

Min pappa är likadan, när jag var 15 och vägde 45 tyckte han att det "började se bra ut".

Vad är det här för jävla skit. Hatar att detta rör sig om uttalanden från vuxna människor.

Det är ju helt sjukt.

Hatar dem.

Blivande_japan:

usch

Om du vill det tillräckligt mycket tror jag du kan klara det själv. Du har rätt tänk. Du förstår att det är ett sjukligt beteende och att du är sjuk. Du förstår att du måste sluta kräkas. Det är bra! Kämpa hårt!
Om du inte vill gå upp i vikt (vilket jag tycker att du borde men det är väl inte det primära målet) kan du väl istället försöka leva hälsosamt. Äta enligt tallriksmodellen och träna ett par gånger i veckan. Låt det bara inte övergå i ortorexi!

amwes:

Jag tyckte att jag hade kontroll först, och ville inte inse att detta var ett sjukligt beteende

Skrämmande.

Miceparade:

Hatar dem.

Pappa var själv överviktig som barn och blev retad för det, så han har någon fix idé om att hans barn aldrig ska behöva lida av mobbning på grund av fetma. Tyvärr har det slagit över i en slags sjuk fixering som gör att man inte kan äta tacos eller pizza eller nånting sött hemma utan att han kommenterar att man blir tjock av det. Inte så konstigt att jag hade lätt att utveckla en ätstörning ändå.

Men förutom det är min pappa bäst i världen. Förstår ju liksom var det kommer ifrån även om det är fel att prata så med sina barn, men har förlåtit honom för det för längesedan. Lättare nu när jag har flyttat ut.