Livet suger. Finns bara en sak som kan få dig att glöma hur mycket livet suger. Det är

zIGGE:

Det är

Jag skulle nog mer vilja säga knark.

Spartacus:

Och nej det är fan i mig inte själviskt av än att ta livet av sig...

Jo, det är det faktiskt. Tyvärr.

Miceparade:

han vet inte det du vet

Då tycker jag att han ska sluta krypa till mamma som ska hjälpa han varje gång någonting händer, det är på tiden han börjar lära sig att ta tag i sitt eget liv istället för att skriva en "Jag vill dö" tråd på ungdomar, wtf?
------
Spartacus:
Börja kommunicera med folk på skolan, vill dom inte ha dig så skit i dom och dra ut på stan, leta och snacka.

Klarar du inte av detta så finns det även en feg väg att gå, facebook. Sök på några du tycker verkar intressant och snacka.

Och därigenom kommer du förhoppningsvis hitta en mening med livet. Lycka till och gör dig själv en tjänst, nästa gång ett problem dyker upp ändra på det själv det kommer ge dig mycket större vilja och självförtroende vilket är bra.

Lycka till Spartacus!

fantaexotic:

iv istället för att skriva en "Jag vill dö" tråd på ungdomar, wtf?

Nu skrev jag faktiskt en "Jag vill inte leva längre"-tråd.

fantaexotic:

Då tycker jag att han ska sluta krypa till mamma som ska hjälpa han varje gång någonting händer

Jag pratar knappt med min mamma och nekar nästan all hjälp jag kan få henne, hon brukar oftast vilja ge mig pengar när jag ska ut, dom nekar jag. Så nej jag går inte till mamma så fort något händer.

Händer något så håller jag mig det inom mig och ignorerar det, i alla fall försöker.

fantaexotic:

Börja kommunicera med folk på skolan, vill dom inte ha dig så skit i dom och dra ut på stan, leta och snacka.

Så säger alla som inte vet om hur det känns att vara rädd för minsta lilla konversation med en människa. Det är inte så himla lätt att bara gå fram till någon och snacka. Och jag är social med de människor som jag känner i skolan, de har jag inga problem som helst att prata med.

Spartacus:

Så säger alla som inte vet om hur det känns att vara rädd för minsta lilla konversation med en människa.

Ändra på detta då? Varför tvingar du dig till att inte prata/vara med någon på fritiden?

Livet är vad DU gör det till. Get it?

DU bär ansvaret till varför du sitter hemma och skriver på en meningslös tråd imo om att du inte vill leva längre, istället hade du kunnat gå ut och fixat detta på max 2 dagar.

Vi på ungdomar kan inte hjälpa dig mer än vad du själv kan hjälpa dig, vi känner (oftast inte iaf?) dig inte, vi vet inte hur du är vem du är vad du är. Det enda vi vet är att du verkar svag eftersom du skriver av dig på en tråd om hur "dåligt" ditt liv är, mitt liv är precis som ditt rentav, jag sitter hemma hela dagarna, umgås mestadels aldrig med någon förutom min bästa vän när vi lanar eller äter pizza.

Nu hoppas jag att du tar in dig detta och besparar både oss och framför allt din egen tid igenom att sluta hålla tråden vid liv och att du ser till att fixa problemet du har.

Enligt dig vill du skaffa kompisar men vågar inte, okej visst hur ska detta lösa sig om du inte vågar? Ändra på detta och du kommer bli lycklig inom en vecka, tro mig. Samla mod och gör det bara.

Som sagt ovan. Lycka till!

fantaexotic:

Åsikt

fantaexotic:

Välformulerade tips och råd

(y)

Spartacus: Hej...

I och med att jag ser att du är online, kan jag inte låta bli att fråga.. Hur mår du idag såhär 3 år senare? 

vilken fint tråd

S3ON:

I och med att jag ser att du är online, kan jag inte låta bli att fråga.. Hur mår du idag såhär 3 år senare? 

Jag lever ju så att jag mår inte så himla dåligt. 
Självmordstankarna osv är kvar och ångesten har blivit värre. Men jag gillar mitt liv till vardags annars, bytt stad och tjejer får jag utan problem samt har en helt ny vänskapskrets. Så jag har ju allting framför mig typ. Sen att tankarna är kvar har jag väl lärt mig att leva med, alkohol är en bra vän när det krisar 😀

Spartacus: alkohol är en bra vän när det krisar 😀

haha indeed it is

Spartacus:
Hej... Jag skrev ett långt jävla inlägg förut men när jag tryckte "skapa tråd" så åkte internet ut och allt jag skrivit försvann, så denna text blir inte lika lång och inte lika bra formulerad.

Jag är 17 år, kille. Går nu andra året på gymnasiet och passar inte riktigt in där. Linjen jag har valt är totalt meningslös. Men jag vill inte heller gå något annat.

Jag vill allstå inte leva längre, de senaste veckorna har varit ett planerande utav mitt självmord. Jag har skrivit ett själmordsbrev till mor, far och broder. Och även ett som jag tänkte på lägga ut på facebook så de som är mina "vänner" inte ska behöva undra "varför?".

Jag har dåligt med vänner, har 1 kompis som har varit med mig i cirka 5 år. Han har inte den blekaste aning om hur jag mår då jag inte kan snacka något med honom förutom datorer och tjejer. Sen har jag ett X antal nördvänner som jag bara pratar om när vi spelar dator tillsammans. Sen har jag några i min klass men de är nog bara klasskompisar då ingen av dom vill vara med mig på fritiden, händer väl en gång om året att de vill vara med mig. Endå så trivs jag bra i deras umgänge, speciellt en utav dom, en tjej som jag gillar exremt mycket, hon gör mig alltid lycklig, kanske enda anledningen för mig att gå till skolan i princip.

Men jag ser ingen framtid med någon...jag kan inte se mig själv jobba! Jag kan inte se mig tillsammans med en tjej eller kille för den delen! Jag kan inte se mig göra någonting...Jag vill bara sitta hemma, sova och spelar dator, där trivs jag. Jag klarar inte av att folk ska kontrollera mig. JAG TVINGAS ATT GÅ TILL SKOLAN, JAG KOMMER ATT TVINGAS ATT JOBBA OCH JAG VILL HA ROLIGT.. Varför kan inte allting vara enkelt?

Jag har inte en jävel att prata med och viker ju därför ut mig här på internet.

Allting började i 6:an, jag var då populär men även en mobbare. Men sedan blev jag ovän med alla de andra mobbarna som jag umgicks med då jag började tycka mobbning var patetiskt, istället var jag en utav de som blev mobbad. Jag har fått leva med det valet nu. Jag förlorade alla mina vänner och blev mobbad varje dag i 3 år i princip. Mobbarna var på mig hela tiden, var jävligt rädd för att gå till skolan och gick väldigt sällan dit. Jag började skära mig lite smått i 6:an men inte speciellt mycket. Jag slutade skära mig men började sedan göra det igen i 9:an, denna gången mycket. BuP kopplades in och även socialen ett tag då jag gick rampage hemma och slog sönder saker för att sedan försökte skära halsen av mig. Jag började må bra igen och gick vidare till gymnasiet där allting kändes bra, jag kunde få en ny identitet och nya vänner. Inte fan fick jag det, jag fick väl ett par vänner i början men de lämnade mig. Som alla andra...

Och nu går jag ju då andra året i gymnasiet, jag skär mig inte eller något längre även fast tanken har slagit mig.

Jag funderar på om jag borde gå ner till 05.50 tåget, ingen kommer ju märka att jag försvinner. Jag har självmordsbrevet redo. Allting känns förjävla meningslöst. Till och med att jag viker ut mig här på internet känns lite smått meningslöst. Men förhoppningsvis finns det någon bland er som kan ge mig hopp om livet.

Och nej det är fan i mig inte själviskt av än att ta livet av sig...

Spartacus:
Hej... Jag skrev ett långt jävla inlägg förut men när jag tryckte "skapa tråd" så åkte internet ut och allt jag skrivit försvann, så denna text blir inte lika lång och inte lika bra formulerad.

Jag är 17 år, kille. Går nu andra året på gymnasiet och passar inte riktigt in där. Linjen jag har valt är totalt meningslös. Men jag vill inte heller gå något annat.

Jag vill allstå inte leva längre, de senaste veckorna har varit ett planerande utav mitt självmord. Jag har skrivit ett själmordsbrev till mor, far och broder. Och även ett som jag tänkte på lägga ut på facebook så de som är mina "vänner" inte ska behöva undra "varför?".

Jag har dåligt med vänner, har 1 kompis som har varit med mig i cirka 5 år. Han har inte den blekaste aning om hur jag mår då jag inte kan snacka något med honom förutom datorer och tjejer. Sen har jag ett X antal nördvänner som jag bara pratar om när vi spelar dator tillsammans. Sen har jag några i min klass men de är nog bara klasskompisar då ingen av dom vill vara med mig på fritiden, händer väl en gång om året att de vill vara med mig. Endå så trivs jag bra i deras umgänge, speciellt en utav dom, en tjej som jag gillar exremt mycket, hon gör mig alltid lycklig, kanske enda anledningen för mig att gå till skolan i princip.

Men jag ser ingen framtid med någon...jag kan inte se mig själv jobba! Jag kan inte se mig tillsammans med en tjej eller kille för den delen! Jag kan inte se mig göra någonting...Jag vill bara sitta hemma, sova och spelar dator, där trivs jag. Jag klarar inte av att folk ska kontrollera mig. JAG TVINGAS ATT GÅ TILL SKOLAN, JAG KOMMER ATT TVINGAS ATT JOBBA OCH JAG VILL HA ROLIGT.. Varför kan inte allting vara enkelt?

Jag har inte en jävel att prata med och viker ju därför ut mig här på internet.

Allting började i 6:an, jag var då populär men även en mobbare. Men sedan blev jag ovän med alla de andra mobbarna som jag umgicks med då jag började tycka mobbning var patetiskt, istället var jag en utav de som blev mobbad. Jag har fått leva med det valet nu. Jag förlorade alla mina vänner och blev mobbad varje dag i 3 år i princip. Mobbarna var på mig hela tiden, var jävligt rädd för att gå till skolan och gick väldigt sällan dit. Jag började skära mig lite smått i 6:an men inte speciellt mycket. Jag slutade skära mig men började sedan göra det igen i 9:an, denna gången mycket. BuP kopplades in och även socialen ett tag då jag gick rampage hemma och slog sönder saker för att sedan försökte skära halsen av mig. Jag började må bra igen och gick vidare till gymnasiet där allting kändes bra, jag kunde få en ny identitet och nya vänner. Inte fan fick jag det, jag fick väl ett par vänner i början men de lämnade mig. Som alla andra...

Och nu går jag ju då andra året i gymnasiet, jag skär mig inte eller något längre även fast tanken har slagit mig.

Jag funderar på om jag borde gå ner till 05.50 tåget, ingen kommer ju märka att jag försvinner. Jag har självmordsbrevet redo. Allting känns förjävla meningslöst. Till och med att jag viker ut mig här på internet känns lite smått meningslöst. Men förhoppningsvis finns det någon bland er som kan ge mig hopp om livet.

Och nej det är fan i mig inte själviskt av än att ta livet av sig...

Vill krama dig. Jag är också 17 och vill bara säga, du ska ALDRIG känna att ingen skulle bry sig. Även om du går igenom några väldigt jobbiga år, så kan jag LOVA dig att det är mer värt att stanna kvar här, än att säga hejdå för evigt. Allting kan kännas meningslöst, men du är faktiskt här på jorden av en anledning. Du är älskad, alla dina kompisar älskar dig, även fast (som jag läste) de kanske inte visar det så jätte tydligt, så har du ändå en stor plats i deras hjärtan. Denna söta tjejen som du skriver om, hur ska hon någonsin få veta att du gillar henne så mycket som du gör?Ingenting löser sig om du skulle ta självmord. Ja, det kanske känns bra i stunden, i den situationen du lever i just nu, MEN, vill inte du kunna säga "Jag gjorde det." Och le, när du tänker tillbaka på hur du överkom din självmordsbenägenhet? Du kan säga det med ett leende på läpparna. Din kompis som du brukar vara med, men som du inte pratar med, kan jag tycka att du faktiskt borde prata med. Det kanske känns som en riktigt stor grej att säga, vilket det är, men jag tror att du skulle må bättre av att få prata ut med någon som du känner. Snälla få bort tanken av självmord i ditt huvud, inte för min skull, utan för din egen. Du ska se att det blir bättre! PS. Finns alltid här infall du skulle vilja prata! Ds. 

confusedungdom:

Text

Nu skrev jag denna tråden för 3 år sedan. 2011. Är i dag snart 21 bast. 
Jag lever och mår till synes ganska bra, har fortfarande tankar och ångest som sagt. 
Men kan ju uppdatera lite. 

Efter gymnasiet så jobbade jag i ett år och sparade ihop massa pengar för att sedan flytta till en av de större städerna och studera på högskolan, vilket jag gör just nu. Det är kul som fan och har fått mycket underbara vänner. Och ja, jag sa att jag aldrig ville studera eller arbeta mer. HAHA, arbeta är förjävla kul när man hittar något som passar, för mig är det att ta hand om andra människor. Studera är inte lika kul, men måste göra det för att kunna arbeta med det jag tycker är kul. Vad dum jag var som 17-åring och tänkte i dem banorna.

Bruden jag pratade om henne var jag tillsammans med ett tag. Varför det tog slut kommer jag inte direkt ihåg och reflekterar inte så mycket över det, det händer. Har efter det bara haft en brud på G, annars har det mest varit one-nighters osv, känner mig inte stadig nog i mitt psyke att kunna spendera det med någon annan. Även fast jag är lycklig över att dela mina tankar och känslor med någon annan så har det aldrig blivit rätt.

Mina självmordstankar kan jag nog helt ärligt säga att de kommer jag inte komma över, har haft dem under en VÄLDIGT lång tid nu, jag har ju dock lärt mig att leva med dem så det är ingen fara. Hjälp ber jag fortfarande inte om och pratar inte så mycket med mina polare om det, de vet att jag mår dåligt men de vet också att jag inte vill prata om det. 

Livet blir bättre som sagt! Man lär sig att hantera det, skulle väl vara underbart att vara 100% lycklig en dag men som det är just nu så nöjer jag mig med de guldkorn som dyker upp lite då och då i mitt liv. Det är värt att leva för just dem tillfällena. 

Hälsningar Spartacus 🙂

Spartacus:

Nu skrev jag denna tråden för 3 år sedan. 2011. Är i dag snart 21 bast. 
Jag lever och mår till synes ganska bra, har fortfarande tankar och ångest som sagt. 
Men kan ju uppdatera lite. 

Efter gymnasiet så jobbade jag i ett år och sparade ihop massa pengar för att sedan flytta till en av de större städerna och studera på högskolan, vilket jag gör just nu. Det är kul som fan och har fått mycket underbara vänner. Och ja, jag sa att jag aldrig ville studera eller arbeta mer. HAHA, arbeta är förjävla kul när man hittar något som passar, för mig är det att ta hand om andra människor. Studera är inte lika kul, men måste göra det för att kunna arbeta med det jag tycker är kul. Vad dum jag var som 17-åring och tänkte i dem banorna.

Bruden jag pratade om henne var jag tillsammans med ett tag. Varför det tog slut kommer jag inte direkt ihåg och reflekterar inte så mycket över det, det händer. Har efter det bara haft en brud på G, annars har det mest varit one-nighters osv, känner mig inte stadig nog i mitt psyke att kunna spendera det med någon annan. Även fast jag är lycklig över att dela mina tankar och känslor med någon annan så har det aldrig blivit rätt.

Mina självmordstankar kan jag nog helt ärligt säga att de kommer jag inte komma över, har haft dem under en VÄLDIGT lång tid nu, jag har ju dock lärt mig att leva med dem så det är ingen fara. Hjälp ber jag fortfarande inte om och pratar inte så mycket med mina polare om det, de vet att jag mår dåligt men de vet också att jag inte vill prata om det. 

Livet blir bättre som sagt! Man lär sig att hantera det, skulle väl vara underbart att vara 100% lycklig en dag men som det är just nu så nöjer jag mig med de guldkorn som dyker upp lite då och då i mitt liv. Det är värt att leva för just dem tillfällena. 

Hälsningar Spartacus 🙂

Jaha! Är ny här så det var lite svårt att veta, hehe! Åh blir så himla glad när du berättar allt detta! Jätte glad att du mår bättre, hoppas det fortsätter så! 🙂 

Spartacus: Nu skrev jag denna tråden för 3 år sedan. 2011. Är i dag snart 21 bast.
Jag lever och mår till synes ganska bra, har fortfarande tankar och ångest som sagt.
Men kan ju uppdatera lite.

Efter gymnasiet så jobbade jag i ett år och sparade ihop massa pengar för att sedan flytta till en av de större städerna och studera på högskolan, vilket jag gör just nu. Det är kul som fan och har fått mycket underbara vänner. Och ja, jag sa att jag aldrig ville studera eller arbeta mer. HAHA, arbeta är förjävla kul när man hittar något som passar, för mig är det att ta hand om andra människor. Studera är inte lika kul, men måste göra det för att kunna arbeta med det jag tycker är kul. Vad dum jag var som 17-åring och tänkte i dem banorna.

Bruden jag pratade om henne var jag tillsammans med ett tag. Varför det tog slut kommer jag inte direkt ihåg och reflekterar inte så mycket över det, det händer. Har efter det bara haft en brud på G, annars har det mest varit one-nighters osv, känner mig inte stadig nog i mitt psyke att kunna spendera det med någon annan. Även fast jag är lycklig över att dela mina tankar och känslor med någon annan så har det aldrig blivit rätt.

Mina självmordstankar kan jag nog helt ärligt säga att de kommer jag inte komma över, har haft dem under en VÄLDIGT lång tid nu, jag har ju dock lärt mig att leva med dem så det är ingen fara. Hjälp ber jag fortfarande inte om och pratar inte så mycket med mina polare om det, de vet att jag mår dåligt men de vet också att jag inte vill prata om det.

Livet blir bättre som sagt! Man lär sig att hantera det, skulle väl vara underbart att vara 100% lycklig en dag men som det är just nu så nöjer jag mig med de guldkorn som dyker upp lite då och då i mitt liv. Det är värt att leva för just dem tillfällena.

Hälsningar Spartacus 🙂

Vi får länka till denna när liknande trådar kommer upp. Saker kan bli bra även om det ser tungt ut. Om några år kanske det löser sig helt.