Okej om jag ska skriva ner alla problem å sånt skit nu skulle det se ut typ såhär. Har troligtvis en ätstörning,ångest,självskadebettende,bråk med klasskompisar och föräldrar,självmordstankar varje dag,deprimerad och känner väl sorg över att ha varit tvungen att göra slut med min kille å sen att min hund dog. Det jobbigaste är nog ändå att mina föräldrar vet att jag skurit mig, men de tar de inte på så stort allvar eller så, när de fick reda på de hotade dom bara mig att jag skulle få mindre fritid å sitta mer hemma(skulle bli galen de är de jag LEVER FÖR) så de blev mest arga, aldrig tänkt på bup eller så heller. En gång nu i höstas så fick jag panikattacker efter varandra å då tänkte jag int så mycket så jag ringer pappa å först säger han "du överdriver de är inte så farligt som du tror" och så har han alltid sagt som när jag blev trakasserad i åk 4-7. Sen förstorade han de hela å skämtade om det "men okej ska JAG ringa bup nu så kan du komma in på psyket nu då" de högg till i hjärtat när han sa det men jag blev bara paff så visste inte vad jag skulle säga eller nå. Men funderar på att säga att jag fortfarande mår dåligt och skär mig och att jag ksk behöver hjälp eller så men hur ska jag säga?
Med fördel hittar du någon annan du faktiskt känner tar dina problem på allvar, typ kurator på skola. Viktigt att känna att det faktiskt finns nån som lyssnar på en. Å suger såklart att ens föräldrar verkar ha svårt för det. Men som sagt viktigt att man faktiskt ser till att söka sig till någon annan i sådana fall.
Min pappa skrattar också i de mest allvarliga situationerna. På nyårsafton när jag hade nästan panik över kläder och syrran som skulle åka hem, så skrattade han och de andra sa till. Ett tag höll han med och lugnade verkligen men så kom det där skrattet.
*kämpa!*
Plejadisk Panda:
Med fördel hittar du någon annan du faktiskt känner tar dina problem på allvar, typ kurator på skola. Viktigt att känna att det faktiskt finns nån som lyssnar på en. Å suger såklart att ens föräldrar verkar ha svårt för det. Men som sagt viktigt att man faktiskt ser till att söka sig till någon annan i sådana fall.
Alltså blev skickad till våran kurator på min skola pga panikattacker. Men de hjälpte absolut inte, hon satt å ritade"för att jag skulle förstå bättre" tyckte bara de var värdelöst. Har tänkt att ta kontakt med umo men de kommer alltid i perioder och har lovat min mentor att jag skulle göra de och det är ksk 2,5 månader sen nu. Det jag skulle är ksk bup men tycker inte att de är nog "allvarligt" för bup å vill nog int söka hjälp för att vill inte att andra ska tänka och behöva vara orolig för mina problem
SkeletonGirl:
Min pappa skrattar också i de mest allvarliga situationerna. På nyårsafton när jag hade nästan panik över kläder och syrran som skulle åka hem, så skrattade han och de andra sa till. Ett tag höll han med och lugnade verkligen men så kom det där skrattet.*kämpa!*
MM de kan ju vara för att dölja de lite för sig själv men han gjorde som narr av mina problem.
ANT03:
Alltså blev skickad till våran kurator på min skola pga panikattacker. Men de hjälpte absolut inte, hon satt å ritade"för att jag skulle förstå bättre" tyckte bara de var värdelöst. Har tänkt att ta kontakt med umo men de kommer alltid i perioder och har lovat min mentor att jag skulle göra de och det är ksk 2,5 månader sen nu. Det jag skulle är ksk bup men tycker inte att de är nog "allvarligt" för bup å vill nog int söka hjälp för att vill inte att andra ska tänka och behöva vara orolig för mina problem
Aa, vissa kommer vara helt sämst. Men det gäller att fortsätta försöka tills man hittar rätt. De som jobbar på umo och bup är ju där just för att de hoppats kunna hjälpa sådana som du. Klart du ska ta kontakt med dem. Bup hanterar allt möjligt. Låt dem avgöra om det är "allvarligt nog" eller om det räcker med att testa umo till en början.
det är inte alltid bäst att berätta för en vuxen.
om du har några storasyskon som du litar på så prata med de. Även de störigaste syskonen kan hjälpa till i såna här tillfällen
