Alldeles snart så är jullovet här. Jätteroligt. Dessutom en dålig inledning.

Nu ska jag alltså börja och försöka förklara.

I somras så bestämde sig min pojkväns mamma för att vi skulle åka till Amerika i tre veckor över jul och nyår. Allt gick bra och jag hade precis lyckats samla ihop tillräckligt med pengar till min första resa utanför Europa. Min pojkvän och hans mamma har lite högre social klass än mig, och för dem var det ju inget problem med att punga ut omkring 13000:- per person för en resa.
Så efter mycket slit och hårt arbete (jag går i tvåan på gymnasiet, jag tog jobb för att tjäna pengar, men hade inte tid egentligen, fortsatte ändå för att jag skulle resa) så hade jag nästan alla pengarna.
För några veckor sedan började jag gå till en psykolog för diverse anledningar, och samtidigt som detta hände så började hans mamma bli irriterad på allting.

En dag så bestämde hon sig för att slänga ut min pojkvän ur huset, vi fick inte följa med till USA och jag fick inte komma dit. Hon jämförde mig med en 10-åring och kallade mig för Pippi Långstrump. Anledningen till jämförandet med 10-åringen var för att jag inte visste vilken position Carl Bildt har i dagsläget (och hon menar att alla 10-åringar vet det) och Pippi Långstrump för att jag inte klär mig mainstream, och det är ju självklart något fel på alla som inte gör det.

Efter några dagar så bestämde hon sig för att min pojkvän fick bo kvar, han fick följa med till USA, men jag fick inte komma dit igen. Inte heller följa med på resan till USA.

Jag klarar mig utan min pojkvän i tre veckor. Men jag är beroende av honom. Jag har panikångest som min psykolog så fint uttrycker det, och när det händer kan jag ringa honom och han lugnar ner mig mycket bättre än när jag själv gör det. Jag har mina svackor där jag inte äter någonting, och för tillfället är mitt BMI på 17.8. Han hjälper mig upp med det, men han kommer inte kunna vara närvarande längre, och det kommer att fortsätta att sjunka.

Jag har vant mig vid att han finns där när jag behöver honom, och helt plötsligt så kommer han inte att finnas där.

När jag går i skolan så har jag annat att tänka på, men det är på nätterna jag kommer att ha det jobbigt. På dagarna under lovet så har jag ingen skola. Och socialt liv med många andra än min bror och dennes flickvän är inte att tänka på.

Jag vet inte vad mina panikångestattacker beror på, men vad kan man göra för att inte tänka så negativt, och vad kan man göra för att avleda tankarna på det jag inte vill tänka på?

Jag vet inte riktigt vad jag ville få ut av detta. Mer. Vad ska jag göra?