Hej!
Jag skriver detta för att skriva av mig lite och se om någon känner igen sig så vi kan prata om det, eller någon som upplevt samma sak som vill berätta deras erfarenheter.
På senare tid har jag känt att jag inte tillför sammhället något till. Jag känner mig deprimerad och obetydlig. Jag stannar hemma från skolan för att jag inte klarar av alla människor. Jag har jätte goa vänner och en ganska rikt ute liv. Men saken är den att jag är ingens ''bästa vän'', jag har ingen flickvän och kommer antagligen aldrig få då jag alltid har min ständiga otur med sånt där. (Så fort jag gillar en tjej blir hon tillsammans med en annan osv, läs tidigare trådar av mig). Jag ser inte särskilt bra ut, jag är inte bäst i min umgängeskrets på något jag sysslar med på fritiden.
Jag är den där killen som aldrig är bäst på något, som ingen rådfrågar.
Jag gömmer mig också bakom en annan identitet pga mitt osäkra jag. Det andra jag som jag spelar varje dag är självsäker, bjuder på sig själv och skojar. Den riktiga jag är känslig, blyg, osäker och skraj. Grejen är den att när jag gömmer mig bakom mitt låtsasjag kan jag göra vad jag vill, skulle någon ogilla det är det inte mig dom ogillar utan min ''roll''. Låter knepigt men har gömt mig bakom honom sedan småskolan. Detta är också en grej som gör att jag aldrig kommer att få en riktig kärlek då det bara, egentligen, är jag själv som känner mitt riktiga jag, det ala andra känner är någon annan.
Jag är vaken på nätterna och gråter mig till sömns, dricker alkohol, röker snusar och har även testat droger. Jag tar onödiga risker för att jag har ett behov av att alltid testa allt. Detta är för att jag mår sjukt dåligt av att ligga och fndera på hur något hade varit som jag fått chans att göra.
Jag har inga tankar på att ta mitt liv men jag känner att, ''dör jag nu spelar det ingen roll'. Ungefär på den nivån är det.
Nu blev det jävligt mycket men som sagt, jag mår jäkligt dåligt pga att jag aldrig som sagt kommer få någon tjej, bara knulla dra, och säkert aldrig tillföra något nyttigt till samhället, och om två generationer är jag helt uppröten och bortglömd.
Visst är jag en bitter själ, men det tror du inte när d ser mig.
Hoppas någon förstår och hoppas ingen känner igen sig. Men skulle någon göra det så tveka inte att svara här eller skicka ett PM, du är inte ensam.
Göteborgsrapélös:
Hej!Jag skriver detta för att skriva av mig lite och se om någon känner igen sig så vi kan prata om det, eller någon som upplevt samma sak som vill berätta deras erfarenheter.På senare tid har jag känt att jag inte tillför sammhället något till. Jag känner mig deprimerad och obetydlig. Jag stannar hemma från skolan för att jag inte klarar av alla människor. Jag har jätte goa vänner och en ganska rikt ute liv. Men saken är den att jag är ingens ''bästa vän'', jag har ingen flickvän och kommer antagligen aldrig få då jag alltid har min ständiga otur med sånt där. (Så fort jag gillar en tjej blir hon tillsammans med en annan osv, läs tidigare trådar av mig). Jag ser inte särskilt bra ut, jag är inte bäst i min umgängeskrets på något jag sysslar med på fritiden. Jag är den där killen som aldrig är bäst på något, som ingen rådfrågar.Jag gömmer mig också bakom en annan identitet pga mitt osäkra jag. Det andra jag som jag spelar varje dag är självsäker, bjuder på sig själv och skojar. Den riktiga jag är känslig, blyg, osäker och skraj. Grejen är den att när jag gömmer mig bakom mitt låtsasjag kan jag göra vad jag vill, skulle någon ogilla det är det inte mig dom ogillar utan min ''roll''. Låter knepigt men har gömt mig bakom honom sedan småskolan. Detta är också en grej som gör att jag aldrig kommer att få en riktig kärlek då det bara, egentligen, är jag själv som känner mitt riktiga jag, det ala andra känner är någon annan. Jag är vaken på nätterna och gråter mig till sömns, dricker alkohol, röker snusar och har även testat droger. Jag tar onödiga risker för att jag har ett behov av att alltid testa allt. Detta är för att jag mår sjukt dåligt av att ligga och fndera på hur något hade varit som jag fått chans att göra.Jag har inga tankar på att ta mitt liv men jag känner att, ''dör jag nu spelar det ingen roll'. Ungefär på den nivån är det.Nu blev det jävligt mycket men som sagt, jag mår jäkligt dåligt pga att jag aldrig som sagt kommer få någon tjej, bara knulla dra, och säkert aldrig tillföra något nyttigt till samhället, och om två generationer är jag helt uppröten och bortglömd.Visst är jag en bitter själ, men det tror du inte när d ser mig. Hoppas någon förstår och hoppas ingen känner igen sig. Men skulle någon göra det så tveka inte att svara här eller skicka ett PM, du är inte ensam.
Det är nog väldigt få 15-åringar som bidrar till samhället på ett aktivt plan. Det kommer du att göra om några år, oroa dig inte.
Ha kul, umgås med vännerna och tänk inte för mycket på vad som kunnat vara utan mer på vad som faktiskt är och fokusera på det.
Flickvän kommer att komma, du är som sagt bara 15. Inget du behöver skynda dig in i. Om du dessutom mår som du gör nu så blir det inte särskilt lätt för dig att hantera att ha en partner. Lär känna dig själv, vem du är och vad du vill med livet först. Njut av att faktiskt vara singel, det är inget fel med det.
Jag själv har haft/har liknande tankar om just att bidra med något till samhället och flickvän, men sådant kommer att komma. Jag bidrar på det sätt jag kan nu genom att jobba med ungdomarna i en stad, det är ändå att jobba med människor jag vill och velat många år tillbaka.
Behöver du någon att snacka med så får du skicka ett PM.
Ha det gött grabben 🙂
Inte för att låta anklagande. Men seriöst, du är bara 15 år. När man läser din tråd låter det som att du är 25. Du har ju knappt börjat ditt liv. Flickvän och liknande saker lär ju snarare vara en ovanlighet före en vanlighet i den åldern.
Minns när jag var 18 år, då satt ju de flesta polarna och spelade dataspel. Hur mycket bidrog vi till samhället? Hur ofta knullade vi med brudar? Väldigt sällan om något alls.
Göteborgsrapélös:
Hoppas någon förstår och hoppas ingen känner igen sig. Men skulle någon göra det så tveka inte att svara här eller skicka ett PM, du är inte ensam.
Ja jag är 24 år och är i samma sits. Fast du har nog mer liv än vad jag har isåfall eftersom du ändå har många goa kompisar som du beskriver.
Tycker du ska vänta åtminstone 5 år innan du börjar grubbla. Det är så onödigt att må dåligt och grubbla över sådana där saker när du knappt börjat leva än.
Sluta snusa och börja träna så ska du se att det blir bra!
