Är det någon annan därute som haft känslan av att förlora någon, något, men som liksom ändå inte är ert?
Jag menar, det är så dumt, så frustrerat, man blir arg för egentligen ingenting..

I ett exempel så, var jag länge (är) intresserad av en tjej, hon tog studenten, så tänkte jag att, 
'ahopp time to move on!' och det trodde jag att jag gjorde, ändå dras jag tillbaka till chatten..
& senaste när jag blivit totally friendzonad av en kille, eller ja.. tror det var så, så var min logik just då
att 'ja då tänker inte jag tänka på dig heller, och skriver till denna tjej!' 
& till svar på mitt medd får man vääärsta 'bibeln' tillbaka, alltså, långa och välutvecklade svar!?
Vilket väckte något hos mig, jag menar.. om man inte vill snacka, ja då lägger man inte ner så mycket tid?

Vi talade ett tag, till dess att hon i ett meddelande skrev, helt plötsligt, hårt och simpelt att hon bor tillsammans med en kille och hans föräldrar, men att de nu söker en lägenhet (tillsammans I suppose..)
Det kom bara helt sådär, från ingenstans, från låånga svar, fler svar på en enkel fråga, till simpelt, från ingenstans, ett 'såhär ligger det till!' ... Hur kommer det sig tro!? Var det ett snällt sätt att säga 'Skriv inte mer?'

Dessutom så vet jag inte om jag vill skriva mer eller ja, asså, jag blev så paff, irriterad, känner mig orolig, 
konkurrans liksom, över något som inte ens är mitt. Och sen slår tanken mig.. Maybe she is straight?

Och jag som bara ville gå vidare från allt, och den usla ursäkten till att jag skrev först, saknad och för att göra upp mot den som friendsonad mig.. Kanske är detta för att dölja känslan för han? Som slutar med att inte ha någon? För det känns pretty lonely. Jag kan förstora minsta lilla, jag vet inte.. 

Någon som varit i liknande situation? Vad ska jag göra? Sluta skriva med henne, och gå på nytt?
Satsa på skolan and fjuck feelings and tobaco? aha... #kännersigdumavattvarasurpånågonsomintegjortnågotilla