Hej! Till att börja med så skrev jag i tjugominuter innan sidan laddades om och därmed får jag börja om. Men kommer göra detta någorlunda kortare.
- - -
Jag kände efter sommaren att jag började bli lite deppig. Då tänkte jag att det berodde på att skolan startade.
Men under de senaste månaderna så har "deppigheten" utvecklat sig till stress och ångest.

Grejen är den att jag vet inte varför jag har fått ångest och känt mig stressad.

Tiden går för fort vet jag att jag har känner och tänker på varje dag. "Om jag bara skulle få komma tillbaka till...", sådant tänker jag hela tiden. Jag försöker leva i nuet, men ja, jag kan inte intala mig att inte tänka tillbaka.
Andra saker som kanske gör mig stressad?:
Ska hitta ett nytt fotbollslag
Får för första gången betyg.
Kanske har hormornerna något med i det hela då jag har börjat komma in i puberteten?

Men jag undrar ändå varför jag får ångest. Kan liksom vakna en söndag (eller lördagar nu förtiden också) och få ångest. Mamma är som min kurator. Henne kan jag berätta vad jag vill för. Hon berättar alltid om hennes, andras erfarenheter och sen ger hon mig tips och sätter sig alltid in i min roll. Och det händer att ångesten släpper efter att vi går promenader ute i naturen och pratar.
Men vips dagen efter så känner jag mig nere igen.

Jag undrar varför känner jag såhär!? Jag har ett grymt liv. Älskar mina föräldrar, syskon, kompisar, skolan och sånt. Jag är inte mobbad och jag är alltid glad (även när jag känner mig ledsen så visar jag det oftast inte) och sprider glädje (tror jag) där jag är.

Jag är en grubblare och tänker mycket. Men jag vet inte varför ångesten ska komma. När jag var yngre (och nu också för den delen) så blev jag såhär ledsen när jag såg eller läste att något hade hänt ett djur.

Jag är egentligen en glad kille. Men jag vet inte varför jag känner såhär...

Jag har säkert glömt massor vad jag skulle skriva. Men har väl fått ut det jag vill.

Känner ni igen er? Hur tog ni er ut från detta? Tack på förhand.