Vi alla vet, har diskuterat och funderat över hur lite roll människan spelar i universum. Hur stort allt är och hur länge allt kommer att pågå när vi raderats ut från planetens yta.
Vad jag vet så har de flesta människor accepterat detta och gått vidare, springandes i sina ekorrhjul och nyttjat sina livets glädjeämnen. Även jag har gjort det.
Men på sistone har jag ändå fått en känsla av att vi varken existerar eller betyder något, och känslan försvinner inte. Jag tror att våra medvetanden är en illusion skapad av samverkan mellan celler och kemikalier, som i sin tur bara är en liten parantes i universums utveckling (om ens det). Plötsligt känns allt så distanserat och menlöst.
Jag är inte deprimerad. Jag är för det mesta på glatt humör, skrattar och älskar. Men det känns andå som att glädjen egentligen inte är nödvändig. Vidare har jag tappat all motivation i vardagen. Jag har börjat missa lektioner i skolan, gör färre kreativa saker, tränar mindre.
Jag hajar mycket väl att man kan "ta tag i det", "rycka sig i kragen" och så vidare, och bara börja gå upp om morgnarna, uppleva allt och bygga ett ekorrhjul med guldkanter. Men känslan av att det bara är ett fucking mönster som upprepar sig i alla människor och att vi ändå snart inte existerar (om vi ens gör det nu) försvinner inte.
Alla är vi dårar.
Vet vad du menar. Vart värre när jag läste astronomi...
Vi är så små och spelar så liten roll.
Hezkirin:
våra medvetanden är en illusion skapad av samverkan mellan celler och kemikalier, som i sin tur bara är en liten parantes i universums utveckling
Bästa biten.
du behöver gud
Hezkirin:
Men det känns andå som att glädjen egentligen inte är nödvändig. Vidare har jag tappat all motivation i vardagen. Jag har börjat missa lektioner i skolan, gör färre kreativa saker, tränar mindre.
Vet vad du pratar om.. tror jag... de du säger stämmer ju ingenting är nödvändigt, gå ut och gör precis de du vill göra ist. Är känslan som är viktig, jag har då valt att känna mig glad osv för jag tycker de känns bättre. Är upp till dig vad du ska göra i ditt liv, vi alla är i grund och botten enbart energi, om du tycker de är poänglöst så ja.. gör vad du vill.
Jag har samma problem eller ja whatever som du, jag känner att jag behöver ha en anledning för och göra saker har bestämt mig att den är att må bra. Vet inte hur du tänker tackla problematiken.
edroon:
du behöver gud
Neej, vi är gud. Menar du att han behöver inse det?
notfallingapart:
Neej, vi är gud. Menar du att han behöver inse det?
Menar att han behöver något att tro på, någon högre makt.
edroon:
Menar att han behöver något att tro på, någon högre makt.
Jag har känt som honom, jag tror inte på en högre makt i den mening de flesta religioner vill urskilja den.
Ser på tro ur olika perspektiv. Tron på en "gud" som en övervarelse med vilja, ego och tron på att det finns en universell moral ser jag som naivt.
Att tro på att alla dessa illusioner av medvetanden är sammankopplade genom påverkan av varandra och således innehåller delar av alla andra varelser, och att detta "nätverk" av tankar är *gud* ser jag som hyffsat troligt. Men jag anser fortfarande att det bara är ett gäng varelser som upplever sig själva tillsammans, och att det inte tjänar något syfe.
Notera att jag inte anser att något måste tjäna ett syfte för att få existera. Jag har inget emot att människor och allt annat existerar utan anledning, tvärtom. Jag hade ogillat att aldrig finnas till (självmotsägelse, finns man inte till kan man inte ogilla), men jag ser inte poängen och stör mig för att allt jag gör känns innehållslöst.
notfallingapart:
Jag har känt som honom, jag tror inte på en högre makt i den mening de flesta religioner vill urskilja den.
respekterar det, men man behöver inte välja religionens väg![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
, idag finns det mycket annat än så..
notfallingapart:
jag har då valt att känna mig glad osv för jag tycker de känns bättre
Jag är aldrig deprimerad sedan något år tillbaka. Är glad (om än dryg och cynisk av mig, men det är nog mest någon sorts alfahanne-grej för att folk gillar det), hatar inte människor och så vidare. Men som jag sade så blir jag inte av med känslan av en viss tomhet.
Det kanske inte ens är någon problematik egentligen.
Hezkirin:
Ser på tro ur olika perspektiv. Tron på en "gud" som en övervarelse med vilja, ego och tron på att det finns en universell moral ser jag som naivt.
Same.
Hezkirin:
Att tro på att alla dessa illusioner av medvetanden är sammankopplade genom påverkan av varandra och således innehåller delar av alla andra varelser, och att detta "nätverk" av tankar är *gud* ser jag som hyffsat troligt.
Precis
Hezkirin:
Men jag anser fortfarande att det bara är ett gäng varelser som upplever sig själva tillsammans, och att det inte tjänar något syfe.
Sant, och det du skriver under instämmer jag också på. ![[chocked]](/img/smilies/chocked.gif)
Ärligt trodde nästa jag var ensam ![[confused]](/img/smilies/confused.gif)
De på slutet menar jag dock att du måste hitta en egen mening med livet, finns ingen naturlig sådan som du själv säger. Något du själv måste välja.
notfallingapart:
Ärligt trodde nästa jag var ensam
"Du är unik som alla andra" 😉
notfallingapart:
De på slutet menar jag dock att du måste hitta en egen mening med livet, finns ingen naturlig sådan som du själv säger. Något du själv måste välja.
Tycker det känns som något sorts cirkelargument. Jag är glad för att jag har ett syfte och mitt syfte är att vara glad, typ. Som jag sade, jag kan leva med det och har inget emot livet eller existensen. Tycker att universum är vackert och att ondska inte existerar. Men känslan av att det bara är min subjektiva uppfattning som varken stannar kvar efter människans död eller har någon betydelse kvarstår. ![[party]](/img/smilies/party.gif)
Jag kan inte bestämma mig för vad den här tråden har för syfte. Är det ett problem jag vill ha hjälp med eller vill jag bara sprida någon sorts pessimism?
