Så under de typ tre sista veckorna har jag känt mig mer nedstämd än vad jag gjort innan. Jag känner mig inte rädd för döden och kan ibland känna att det skulle vara ganska skönt att bara försvinna. Men dock jag skulle ALDRIG kunna tänka mig att ta självmord, jag tycker det är enormt själviskt men förstår ändå de som gör det då det kan kännas som om det är deras enda utväg.

 Jag har även insett att jag inte blivit såhär verkligen kär under de tre senaste åren heller och det gör mig också väldigt nedstämd. Om jag blivit kär brukar det mest vara i några dagar eller i en vecka innan jag tänker att det ändå aldrig kommer ske eller att personen inte skulle gilla mig. Men om jag får reda på att någon gillar mig så stänger jag ut dem och är väldigt kall mot dem under några dagar/veckor och jag vet inte varför för jag känner mig så elak och hemsk men jag gör det ändå, jag kan liksom inte hindra det.

Jag tycker även att jag lever som typ bakom en mask av något slag. Är jag i skolan och hemma så är jag glad och aldrig skulle väll hon gråta, men om jag är själv så känner jag mig ledsen och dyster och börjar tänka på allt detta. Nästan ingenting känns roligt längre och det är väldigt sällan jag skrattar av mig självt, d.v.s inte tvingar ut ett skratt. Vad kan det vara med mig? Asså detta kan inte vara normalt.