Tror nog att många av er känner igen er i denna situationen och jag tror tyvärr det nu har hänt mig..

för några år sedan, 2012 närmare bestämt, var jag tillsammans med min allra första riktiga pojkvän och vi hade det superbra. Men sedan fick jag kontakt med en kille som bor i Boston i USA och vi kom överens otroligt bra och man kan väl säga att han blev min första  riktiga kärlek. Till slut längtade jag mer efter att få prata med honom än med min pojkvän (och då är ju något otroligt fel..) och jag började då känna något för honom och han kände samma för mig. Åren gick och jag gjorde slut med min kille och jag och den amerikanska killen tappade kontakten och pratade ungefär 2-3 gånger per år. Men nu har jag beställt en resa till USA och jag var bara tvungen att berätta för honom eftersom jag såååå gärna vill träffa honom. Så vi kommer nu att träffas när jag åker till USA.

MEN, nu har jag en ny kille och jag börjar få fram alla dessa känslorna igen för den amerikanska killen. Jag längtar tills han skriver, älskar att prata med honom och båda två har uttryckt sin nervositet över att äntligen träffas. Han säger att känner något för mig och inte vill hålla tillbaka när vi ses. Tilläggas bör är att han har tjej.

Jag säger inte att jag är förälskad eller så, men jag är så oerhört nojjig.. Jag ska äntligen få träffa denna killen som jag känt i alla dessa år men är sjukt rädd för hur mina känslor kommer vara. Jag skulle aldrig få för mig att gå bakom ryggen på min pojkvän, men är sjukt rädd att när jag väl är i situationen kommer jag kanske vela göra något jag ångrar eftersom det förmodligen är en "once in a lifetime" händelse då varken han eller jag har råd att resa fram och tillbaka. Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag gjorde något.. Usch fyfan. Bara tanken gör mig illamående.. men sen samtidigt...

men vad fan ska jag göra? är det bara gamla känslor som spökar eller är detta verkligen något? behöver verkligen se saker ur andras perspektiv 🙁