Hej UM!
Jag har ett problem:
Ibland när jag inte vill prata med en person på till exempel en fest, så brukar jag säga att jag har en son.
Han heter William, är två år, har utstående små öron efter sin pappa och älskar Tåget Tomas.
William finns inte på riktigt, men han räddar mig ur diverse situationer.
Tyvärr tror jag att jag börjar se honom som en riktig person, dvs ljuga så jag tror mig själv.
Är jag normal?
//Skendräktig
"Jag vill inte prata med dig"
helt normalt
Varför inte?
ennie:
"Jag vill inte prata med dig"
men de blir ledsna.
P.S Ibland spär jag på med att Williams pappa just har lämnat mig och att Williams första ord var "SALAMIPITT!"/HORA!", så att de inte ska gnälla på mig för att jag dricker för mycket.
drog lite i min mungipa.
Du är onormal, precis som alla andra.
lacostekrokodilen:
drog lite i min mungipa.
Mansgris! Om du inte hade lämnat oss ute på den jävla husvagnsparkeringen hade vi levt ett bra liv nu!
Någon dag ska jag ta tag i saken och vara en riktig far, jag lovar..
tevepro:
Någon dag ska jag ta tag i saken och vara en riktig far, jag lovar..
Om du verkligen älskar mig och William, så kan du sätta in en större summa pengar på mitt konto. Mama needs a new dress.
metafor:
Om du inte hade lämnat oss ute på den jävla husvagnsparkeringen hade vi levt ett bra liv nu!
har nog med relatiobsproblem
metafor:
Om du verkligen älskar mig och William, så kan du sätta in en större summa pengar på mitt konto. Mama needs a new dress.
Mama, im coming hooooooooome!
😛 mitt fest-alter ego heter esmeralda
roligt att ljuga för folk tkr jag helt normalt man måste få göra det ibland