Jr. HBT:

men om man inte delar och associerar till andra kanske man glömmer lättare

It works on so many levels.

Livet är som Facebook.

Kärlek är hemskt. För den är så flyktig. Jag känner som om jag aldrig kommer kunna komma lika nära någon igen. Han vill inte ha mig för jag inte är enkel. Jag har aldrig varit enkel. Hur trasig och förstör jag än är, hur ful och nära på att försvinna jag än är så lyckades jag på något sätt tro att jag förtjänade din kärlek. Och på något sätt: så tror jag fortfarande det. Om jag inte är tillräckligt bra för dig så får jag bli någon annan. 

För att man vill tillhöra personen, tror jag. Kunna säga "jag är din" och veta säkert att det är sant, så man försöker ge personen det mesta som man definierar som sig själv.

Hade till exempel ett halsband som jag inte kunde gå utan, hade haft det på mig i elva år och blev livrädd om jag glömde att ta på det när jag skulle ut. Kunde inte tänka mig att bli av med det; det var, tja, hela min trygga/ säkra sida. Gav bort det till en person i vintras, ville/ vill att hen skulle ha så mycket av mina bra sidor som möjligt.

*skulle/ ska

det gör man för att om man inte försöker dör själen. for realz. man orkar inte finnas i en värld där man inte connectar men någon som helst entitet. så därför kastar man sitt innandöme på den människa man har ett uns hopp om att kunna förstå en.

därför ger man allt.

i en värld där inget är bestående kan det väll kännas lockande att dela av sitt inre med någon man för stunden upplever som nära.