Jag och min pojkvän har träffats i ungefär ett år. Han är helt underbar och vi har verkligen haft det jättebra tillsammans. På den senaste tiden har någonting förändrats och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.. Vi har pratat lite om det med varandra men ingen av oss kan riktigt komma fram till varför det är som det är. Han känner själv att han inte behandlar mig tillräckligt bra och så som jag förtjänar, vilket jag tycker är lite konstigt sagt. Han kan vara lite "elak" på skoj ibland och liksom skämta på min bekostnad eller vad man säger, men jag tar inte illa upp!
Hans tidigare flickvän dog i en olycka, vilket hände ett år innan vi började träffas. Det kan låta illa, men det har varit ett stort problem för mig. Men det går sakta men säkert åt det bättre hållet. Har många gånger känt mig som "nummer två" för honom. Och dessa saker är väldigt svårt att prata om! Han har en stor tatuering på underarmen med hennes namn och annat, vilket gör att jag ganska lätt blir påmind om henne. Men som sagt, problemen med det går åt det bättre hållet!
I mitt tidigare förhållande blev jag psykiskt och fysiskt misshandlad under ett år och det ligger kvar i mig. Jag är väldigt osäker som person och är ganska rädd för att förlita mig helt på någon. Har även svåra ångestattacker och något som verkar vara epilepsi.. Livet är och har helt egentligen varit hårt för oss båda.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Så som det är nu vill jag inte ha det. Han beter sig väldigt underligt och det erkänner han själv men att han inte vet varför.. Jag vill inte lämna honom och är otroligt rädd för att göra honom så ledsen som jag vet att han skulle bli. Och jag med. Men jag klarar inte av att vara i ett halvbra förhållande eller vad man ska säga..
Några tankar/funderingar? Vad skulle ni ha gjort?
Ville mest bara skriva av mig lite
Puss o tack hejdå
Jag och min pojkvän har träffats i ungefär ett år. Han är helt underbar och vi har verkligen haft det jättebra tillsammans. På den senaste tiden har någonting förändrats och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.. Vi har pratat lite om det med varandra men ingen av oss kan riktigt komma fram till varför det är som det är. Han känner själv att han inte behandlar mig tillräckligt bra och så som jag förtjänar, vilket jag tycker är lite konstigt sagt. Han kan vara lite "elak" på skoj ibland och liksom skämta på min bekostnad eller vad man säger, men jag tar inte illa upp!
Hans tidigare flickvän dog i en olycka, vilket hände ett år innan vi började träffas. Det kan låta illa, men det har varit ett stort problem för mig. Men det går sakta men säkert åt det bättre hållet. Har många gånger känt mig som "nummer två" för honom. Och dessa saker är väldigt svårt att prata om! Han har en stor tatuering på underarmen med hennes namn och annat, vilket gör att jag ganska lätt blir påmind om henne. Men som sagt, problemen med det går åt det bättre hållet!
I mitt tidigare förhållande blev jag psykiskt och fysiskt misshandlad under ett år och det ligger kvar i mig. Jag är väldigt osäker som person och är ganska rädd för att förlita mig helt på någon. Har även svåra ångestattacker och något som verkar vara epilepsi.. Livet är och har helt egentligen varit hårt för oss båda.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Så som det är nu vill jag inte ha det. Han beter sig väldigt underligt och det erkänner han själv men att han inte vet varför.. Jag vill inte lämna honom och är otroligt rädd för att göra honom så ledsen som jag vet att han skulle bli. Och jag med. Men jag klarar inte av att vara i ett halvbra förhållande eller vad man ska säga..
Några tankar/funderingar? Vad skulle ni ha gjort?
Ville mest bara skriva av mig lite
Puss o tack hejdå
men hörrni det här med samtalskontkt med kurator eller psykoterapeut, har ni provat det var för sig? han behöver väl hjälp med sorgearbete och du med dina problem, ångesten kommer ju nånstans ifrån. när ni båda mår bra i er själva lär det funka bättre mellan er också
elverpigen: har ni provat det var för sig?
Han har gått och pratat med en terapeut, i några månader efter att olyckan hände. Inte säker på att det räckte för honom dock, men han säger det själv och jag kan inte tjata iväg honom..
Jag själv har väldigt svårt att ta steget och verkligen få iväg mitt egna arsle. Trots att jag vill. Finns inget bra i denna pisshåla heller känns det som. Blev ivägdragen till akuten en gång när jag blev medvetslös och slutade andas i ett antal minuter under nåt anfall. Fick prata lite med en då men det kändes väl sådär..
jenkannn:
Han har gått och pratat med en terapeut, i några månader efter att olyckan hände. Inte säker på att det räckte för honom dock, men han säger det själv och jag kan inte tjata iväg honom..
Jag själv har väldigt svårt att ta steget och verkligen få iväg mitt egna arsle. Trots att jag vill. Finns inget bra i denna pisshåla heller känns det som. Blev ivägdragen till akuten en gång när jag blev medvetslös och slutade andas i ett antal minuter under nåt anfall. Fick prata lite med en då men det kändes väl sådär..
om du får ångestattacker som är så allvarliga att de slutar i epleptiska anfall behöver du ta reda på varför det är så. börja med att gå till vanlig doktor och se ifall du har eplepsi eller om det bara är något ditt psyke triggar igång. Men jag är väldigt säker på att du måste jobba med DIG, för det är lite orättvist att lägga skuld på din pojkvän för att du upplevt saker som gör att du har problem att lita på folk och känner dig åsidosatt. du skriver att du känner dig osäker som person, och det tror jag att du kan få hjälp med av kurator eller liknande också. Jag har själv gått igenom ett antal kuratorer osv och haft litejobbigt med att hitta en bra, men det är värt det, även om det inte känns så. det är viktigt att jobba med sig själv så man mår så bra som möjligt, mår man dåligt är det väldigt svårt att få relationer att fungera optimalt. Du vill inte ha det som det är nu, och det rimligaste du kan göra är nog att ta tummen ur och söka hjälp för hur du mår. du förtjänar att bli hel och våga lita på folk igen.
elverpigen: Men jag är väldigt säker på att du måste jobba med DIG
Jag vet ju om det. Om man själv inte fungerar så fungerar ju ingenting runt om en heller.. Men jag är bara osäker i alla fall, det känns som att komma i underfund med mig själv kommer det ett bra tag och om det inte blir bättre mellan oss under den tiden heller så vet jag inte vad jag gör.
elverpigen: haft litejobbigt med att hitta en bra, men det är värt det, även om det inte känns så. det är viktigt att jobba med sig själv så man mår så bra som möjligt, mår man dåligt är det väldigt svårt att få relationer att fungera optimalt
Så sant, så sant. Mår dock mycket bättre nu än vad jag gjorde förr. På olika sätt förstås, mycket självmordstankar och försök förr. De är borta nu men anfallen har blivit värre. 🙂
