Jag känner svarthet inom mig, jag känner mig kall och hemsk.
Min mamma kallar mig saker, saker som jag faktiskt alltid trott på fast jag innerst inne vet att det egentligen inte är sant. - Men det känns sant.
Jag vågade inte gå och söka jobb idag för att mitt cv är så tomt, jag gick dock och köpte mat, jag gick och pratade med kunskapscentrum om att studera vidare. Min mamma skällde ut mig, antar att jag förtjänade det.
Hon säger att mitt beteende är sjukligt, men jag tycker inte det.
Jag börjar känna hat, jag har aldrig hatat någon, och jag har alltid känt att jag älskar min mamma men nu, nu vet jag inte. Jag förlorade min respekt för henne försvann när jag var 16 men jag har alltid älskat henne, tom under den perioden då hon slog mig och min syster.
Hennes ord, känns ärliga från hennes sida - hennes ord sätter ett frö av ilska i mig, hon bryter ned mig, förstör mig, dödar mig.
Hon har fått mig att önska att jag en dag skulle dö i min sömn, aldrig vakna upp.
Jag behöver ett jobb - men jag har inte tid för att jag behöver all min tid för att läsa, läsa och läsa eftersom att jag har lässvårigheter. Men jag behöver ha ett jobb för att kunna komma härifrån.
Hur slutar man känna hat? Jag orkar inte känna dessa hemska svarta känslor längre.
Det där kanske är berättigat hat du känner...
Myksa:
Det där kanske är berättigat hat du känner...
låter som det.
Myksa:
Det där kanske är berättigat hat du känner...
Det är inte känslor som jag vill känna.
Du skulle behöva komma ifrån din mor så mycket förstår nog varenda potätjävel. Kommer ihåg att du nämnde din mamma för 2 år sedan, antar att det varit så i år innan också. Har du ingen polare att bo med i en 1-2:a, dela upp hyra och avgifter. Njutbart sällskap och allt på köpet.
Nu vet jag inte hur systemet funkar men det går inte att möjligtvis gå till Arbetsförmedlingen och bete sig odräglig, så du undgår anställning på ett ruttet jobb, men ändå får bidrag. Medans försöka plugga, eller bara köra en normal idé och plugga med studiebidrag?
jag är i din situation raring, och jag hatar, men låter mig göra det, men hatar mig själv mer som låter det ske...
Mikrofonkåt:
Har du ingen polare att bo med i en 1-2:a, dela upp hyra och avgifter
Väldigt få av mina vänner bor ensamma, de flesta bor fortfarande hemma... Men jag får väl kolla runt lite.
Mikrofonkåt:
Medans försöka plugga, eller bara köra en normal idé och plugga med studiebidrag?
Ska jag flytta in med någon så behöver jag ett jobb. :/
k2punk:
jag är i din situation raring, och jag hatar, men låter mig göra det, men hatar mig själv mer som låter det ske...
Jag vill älska henne, men min vilja kommer inte laga något som är så förstört.
Jag behöver en plan, hur ska jag göra? Hur ska jag komma härifrån?
Jag behöver hjälp från någon som kan hjälpa mig ta mitt första steg, för jag känner mig paralyserad, vad ska jag göra?
Violine:
Ska jag flytta in med någon så behöver jag ett jobb. :/
SOCa sålänge?
Violine:
Ska jag flytta in med någon så behöver jag ett jobb. :/
Du kan ju alltid söka hjälp på andra håll, så som både CSN, om du väljer att plugga vidare eller socialbidrag (om du flyttar hemifrån). Fast det räcker ju inte riktigt. Synd att det är så få jobb tillgängliga just nu. Jobba i Norge?
Låter dock tufft. Som några sa så låter det verkligen som berättigade känslor som du har, även om du inte vill ha dem så att säga.
SWEEET:
Jobba i Norge?
Mhm, har jag också funderat på. Låter som en plan.
Mikrofonkåt:
Mhm, har jag också funderat på. Låter som en plan.
Lätt. Arbetsförmedlingen har ganska stor koll på hur man ska gå till väga.
Det är svårt att fatta beslut när inte ekonomin riktigt stämmer överens. :/
hennes sanning kanske inte stämmer överens med alla andras
ta inte åt dig
du är bra![[love]](/img/smilies/love.gif)
SWEEET:
Jobba i Norge?
Jag tror inte att jag i mitt stadium kan lämna mina vänner som är det ända jag har, de rär min livsglädje. <3
SWEEET:
Låter dock tufft. Som några sa så låter det verkligen som berättigade känslor som du har, även om du inte vill ha dem så att säga.
Jag antar att jag har rätt till det, men jag vill bara känna lycka, glädje... Kärlek.
Mikrofonkåt:
Mhm, har jag också funderat på. Låter som en plan.
Inte ensam...
Jag är i exakt samma situation.
Längtar så fruktansvärt tills den dag jag kan flytta hemifrån.
Jag vet faktiskt inte hur man gör för att inte känna det hatet, det går liksom inte att inte göra det, med tanke på allt ens förälder har gjort mot en.
Möjligtvis när jag fått min hämnd så.
