Har haft ångest och depression i hela högstadiet. Förra året blev jag sjukskriven då jag skulle börja gymnasiet. Så blev inget med det. Kom in på ett behandlingshem där de gjorde en utredning på mig i december förra året. Dom kom inte fram till att det var något fel på mig överhuvudtaget. Ganska skumt tyckte jag, men blev la glad. Eftersom dom inte hittade något fel på mig var jag inte längre tvingad att ha kontakt med BUP och soss. Eftersom jag hatade dom så sa jag nej med en gång. Under sommaren blev allting mycket bättre och när jag började gymnasiet så fick jag snabbt några kompisar i skolan, blev tillsammans med en tjej i skolan. Hon är allting jag någonsin vill ha. Problemet är detta, jag blir otroligt begränsad i mina handlingar då jag är så osäker på allting, speciellt i mitt förhållande. Jag tror jämt att allting kommer gå åt helvete, och det är såklart jobbigt för henne. Så igår sa hon att detta aldrig kommer att funka för någon av oss. Hon stack till en av de enda kompisarna jag har. Där var dom ensamma hela kvällen och gud vad vet dom gjorde. Hon gillar typ att vara på alla killar. Så blev ju skitledsen då min kompis sa att han tyvärr inte kunde träffas som vi hade planerat då han skulle umgås med henne.
Jag har alltid sagt att jag aldrig har haft självmordstankar, men nu börjar jag fundera på det. Jag har inget att se framemot, när jag vaknar på morgonen längtar jag bara tills jag kan gå och lägga mig igen. Allting jag hade som intresse förut känns meningslöst och jag finner ingen ro i att göra det längre. Jag kan inte samla mina tankar, de bara flyger iväg igen. Så igår natt gick jag ut, frågade mig själv frågan: Vad har du att se framemot i livet?
Då insåg jag något, jag har ingenting att se framemot. Då jag inte hade någon kompis att prata med visste jag inte vad jag skulle göra, kändes som om det skulle fortsätta sådär så skulle jag inte leva imorgon. Efter många om och men till mig själv så beslutade jag mig för att ringa hjälplinjen. Men det var så lång kö så efter 15minuter orkade jag inte med det längre. La på mobilen och begav mig hem för att dränka mina tankar i sömn. När jag brukar gå runt ensam på mörka vägar så brukar jag vara väldigt observant på grund av de oroligheter som har pågått här. Men jag brydde mig inte igår, ifall någon skulle hoppa fram och sticka en kniv i mig hade jag inte brytt mig. Känner samma sak nu när jag sitter här. Kommer vara ensam hela helgen antagligen. Har ingen att göra något med, min kompis och ex är de enda. Men de är ju med varandra.
Vad fan ska jag göra?:S
Känns som om jag är förstörd mentalt för alltid. Det hindrar mig från att göra så mycket. Ångesten kommer krypande tillbaks...
Tänk på att det inte bara är de som känner dig som lider av att du begår självmord, det är även dem du INTE mött än som förlorar dig! Om alla dina gamla intressen känns tråkiga kanske du kan hitta ett nytt.
Är ju så att jag inte vågar skada mig själv. Annars hade jag gjort det. Vill att en olycka ska hända, då blir det ju inte lika dramatiskt liksom.
Våga Vara Rädd:
Är ju så att jag inte vågar skada mig själv. Annars hade jag gjort det. Vill att en olycka ska hända, då blir det ju inte lika dramatiskt liksom.
Du kan ju alltid iscensätta en olycka av något slag, men du verkar inte vilja dö på riktigt!
Fejlarn:
men du verkar inte vilja dö på riktigt!
Är inte rädd för att dö, är rädd för att känna mer smärta. Tror seriöst att det skulle bli bättre för mig. Förlåt om det låter själviskt, men finns inte så många som skulle bry sig ändå. Visst någon kanske skulle bli ledsen ett tag, men skulle inte påverka deras liv.
Är inte akut självmordsbenägen, men jag vet från erfarenhet att tankarna kommer inte bara försvinna av sig själv. Dom kommer utvecklas.
Vet att det låter klyschigt, men det kommer antagligen förändras. Jag kan lova att om ett, fem eller tio år kommer ditt liv ha förändrats på massor av sätt, och på många sätt kommer du också vara annorlunda. Alltså finns det antagligen massor att se fram emot du vet bara inte vad det är än![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
Våga Vara Rädd:
Är inte rädd för att dö, är rädd för att känna mer smärta.
Det spelar väl ingen roll om du bara känner smärta en väldigt kort stund?
Våga Vara Rädd:
Visst någon kanske skulle bli ledsen ett tag, men skulle inte påverka deras liv.
Allt du gör påverkar någons liv! True story.
shelton:
ett, fem eller tio år kommer ditt liv ha förändrats på massor av sätt,
Var femte år har jag 1-2 månader av glädje. Sen blir allt dåligt igen. Så har de senaste 10 åren sett ut. Så nu har jag 5 år av skitliv att se fram emot.
Fejlarn:
Allt du gör påverkar någons liv! True story.
Måste inte betyda att den påverkan man gör genom att ta självmord är dålig. Den kan också vara positiv för någon annan.
Våga Vara Rädd:
Måste inte betyda att den påverkan man gör genom att ta självmord är dålig. Den kan också vara positiv för någon annan.
Instämmer.
Våga Vara Rädd:
Var femte år har jag 1-2 månader av glädje. Sen blir allt dåligt igen. Så har de senaste 10 åren sett ut. Så nu har jag 5 år av skitliv att se fram emot.
![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
När du pratar om de intressen du hade innan, vad för intressen menar du då? Inget du kan ta upp igen?
shelton:
När du pratar om de intressen du hade innan, vad för intressen menar du då? Inget du kan ta upp igen?
Politik, volontär arbete, forskning och simning typ. Men känner mig bara mer ensam och deprimerad när jag gör det nu. Kan inte fokusera mig på det heller.
Våga Vara Rädd:
Politik, volontär arbete, forskning och simning typ.
låter träigt, häng på internet i stället
Brk g:
låter träigt, häng på internet i stället
Ursäkta att jag inte är som alla andra. Sparka på dom som ligger ner mer tack.
Våga Vara Rädd:
Sparka på dom som ligger ner mer tack.
Trodde du inte gillade smärta.
Fejlarn:
Trodde du inte gillade smärta.
Ge mig morfin och du kan sparka på hur mycket du vill.
