asså... jag ska skriva ett "brev" till min psykolog, jag skrev det här... vet inte om jag kan skicka det... vad tycker ni?

När världen slår, kommer den inte att hålla tillbaka. Så fort du ser det som kommer skada dig så är det bäst att lägga upp så fort du kan eftersom det kommer göra ont.
Mer arbete, mindre vila, som alltid. fler sysslor, mer läxor, mindre tid, som alltid. Så nere så stressad, som alltid.

Sedan finns det massa utsatta vänner som ständigt skickar meddelanden och ber om hjälp när jag själv har massor av skit att ta reda på.
Utblottade uppsättning av potentiellt dödliga frågor som rör det värsta livet någonsin kunde ge till en person som missbruk, sjukdomar, död, depression, självskador och självmord.

Försöker stoppa skrikandet i mitt huvud av röster som skriker att jag är äcklig, fet, värdelös etc.
Ingenting hjälper, inte hörlurar med Nirvana på högsta volym i, inte att omringa mig själv med människor som jag tycker är intressanta och roliga att vara med, inte att sitta och få ut allt positivt i mitt liv genom text eller konst, inget! inget hjälper!
Jag är fast här, jag går runt i cirklar.

Sen finns min underbara killkompis snyftande i skype samtalet för att han ibland tror att han är äcklig, oavsett hur underbar han är.

Jag ska ta livet av mig, visst, vissa säger så för att få sig själva må bättre, men så är inte fallet för mig.

Även när det är nog, ska det översvämma med tankar och saker att göra, människor att stötta och massor av saker jag låtsas att jag gillar för att få andra att må bättre.

Det är antingen kamp eller flykt, men det är för sent för att vara ett jakt djur så vi överväger självmord, är inte det precis vad vi behöver?
Även om det inte är faller, kommer du inte våga tveka mot uppfattningen att stress suger.

Mitt hjärta vill desperat tvinga sin väg ut ur mitt bröst, min bultande hjärna väcker att explodera på kommando.

skolan?
En hemsk byggnad jag kommer spendera förlamande mängder av bortkastad tid i, enbart tänkt att skapa ett liv för mig.

Jag gör detta varje dag, jag bryr mig inte, jag bryr mig inte, jag bryr mig inte.

Varje vaken stund dom sekunder som passerar motsvarar exakt de tidigare.

det här vill jag inte leva i mer, kanske är det inte meningen att jag ska leva? Kanske gud bara skapade mig för att få se någon plågas? livet är nog inte för alla.

är det så här livet är meningen att vara? ska det verkligen vara så här eller är det något fel på mig?

Det spelar ingen roll om vi vet vad självmord gör mot dom runt omkring den som hoppade från stupet, den som skar upp sina handleder, den som tog ett högt antal för många tabletter.
För att ibland tar bara våra känslor över våran kunskap.

När jag satt där framför bup- personalen kunde jag inte tänka något annat än ”jag är inte attraktiv nog, jag är inte smart nog, jag är inte NOG”.

Är jag bra nog för dig? är jag det?… nej… tänkte väll det…

Hur kunde jag tro att någon brydde sig om jag skadade mig, om jag tog livet av mig och om jag mådde skit?!