Tänkte dela med mig lite...

Jag är en kille på 25 år och har en underbar flickvän på 22 år, som jag älskar.

Vi har ett lite knepigt relationsproblem i två delar, som jag vill dela med mig och tar gärna emot åsikter. Motivera gärna varför du tycker som du gör.

Första delen - Hitta en väg tillbaka.

Andra delen - Acceptera att hon skulle vilja vara intim med någon annan.

Jag.

Jag har inte så många vänner i dagsläget, pga att det gick utför i skolan och att jag valde att inte dela mina problem med andra. Jag tror än idag att ingen i den åldern skulle ha förstått eller kunnat relatera till de problem som jag hade. Stödet uteblev. Mitt svar blev att jag tog distans och min studieperiod hamnade i en ond cirkel. Datorn blev skyddet mot verkligheten.

Till vändningen...

Jag sålde datorn och började träna igen, och det var där jag träffade henne.

Jag uppvaktade henne med att följa henne hem, varje gång vi hade varit och tränat. Det kändes naturligt och vi kunde snart dela tankar och åsikter om allt möjligt och båda var öppna gentemot varandra, fullständig tillit...

Fanns en natt då vi pratade så länge i mobiltelefonen tills vi somnade, utan att lägga på luren. Låter faktiskt riktigt illa, men jag tyckte det var riktigt trevligt.

Jag förförde henne allt mer. Och en kväll, så skulle jag övernattade hemma hos henne, och jag som är kanske lite utav ett pervo, jag smög in till hennes rum på kvällen och frågade om jag fick dela sängen med henne. Vilket hon gärna ville.

Det ena ledde till det andra... Vi båda var oskulder...

Genom tiden.

Vi har levt tillsammans i en etta i över 2.5 år. Spenderat otroligt mycket tid tillsammans. I jämförelse med ett vanligt förhållande i våran ålder, så skulle man kunna säga att vi har varit tillsammans i 10 år, så mycket tid har vi spenderat tillsammans.

I somras.

I somras så tog vårt förhållande slut en dag, på mitt initiativ, men jag ångrade mig och vi förblev tillsammans, då jag insåg att hon var värd att kämpa för. Medan för hennes egna del, så fanns inte kämpar glöden, vilket sårade mig lite. Är jag inte värd att kämpa för? Är hon bara inte kapabel till att veta hur hon ska kunna kämpa?

Hon nämnde även en sak. Det var som om en kniv som skar genom mitt hjärta när jag fick höra henne säga att hon ville testa att vara med någon annan, men inte medan vi fortfarande hade ett förhållande tillsammans.

Jag kan bara gissa att vi hade spenderat för mycket tid tillsammans och den egna tiden uteblev. Det var ett främmande problem och vi hade inga direkta konkreta lösningar.

Senaste halvåret

För ena stunden så tog jag distans gentemot henne och i den andra stunden översköljde jag henne med kärlek, då jag inte visste vad jag skulle göra. Genom senaste halvåret så har jag knappt fått gensvar på mina känslor. Fått kämpa för att hitta minsta lilla gnistan inom henne.

Nu!

Nu sitter jag ensam i vår nya lägenhet, en tvåa, sen en vecka tillbaka och undrar vart allt gick snett. En vecka är en lång tid om man har spenderat största delen av tiden tillsammans och är van att ha någon vid sin sida, så som det ska vara... Det har varit konstigt, känslomässigt i över ett halvår om inte litet mer.

Under tiden.

Hon har börjat träffade nya killkompisar via internet, inget märkvärdigt med det. Är glad för hennes skull och det finns nog lite avundsjuka, jag skulle gärna vilja ha lite fler människor som jag kommer väldigt bra överens med. Hon är lite speciell och har svårt att umgås med människor som inte är väldigt lik henne själv, därav är internet en bra godispåse.

En annan saken som sårat mig, fortfarande sårar mig är att hon när hon har varit hemma hos en kille kompis och sedan kommit hem, så är hon 100 gånger gladare än av de generösa uppvaktningar, som jag planerat, tagit mig tid och energi till... att inte ens frambringa en reaktion som kommer i närheten av vad bara deras närvaro ger henne, är smärtande.

MÅR dåligt av att ens tänka tillbaka på det, kommer ihåg känslan fortfarande.

Hon

Hon är en sportig tjej som har lite kurvor, som älskar att bli kliad på stjärten och jag älskar att klia på hennes stjärt, inte för att hon inte kommer åt, utan att jag, enligt henne är världens bästa stjärtkliare.

Hon dricker inte och ogillar fester som urartar.

Hon har aldrig pussat, kysst någon annan kille, aldrig haft ett tidigare förhållande eller ens fått uppmärksamhet, uppvaktning av någon annan kille än mig. Inte ens på senare år. Jag själv förstår inte varför, hon är världens snällaste tjej och har en riktigt skön humor. Visst, hon är lite osäker och jag kan tänka mig att andra spontana tjejer snor åt sig rampljuset.

Tankar

Det där är ett jättestort dilemma, för jag har haft några förhållanden och jag kan jämföra lite.

En kväll, för snart över en vecka sedan, så lyckades jag äntligen få ur henne vad som var fel. Hon är inte bra på att sätta känslor i ord, hon för sig klumpigt när hon ska prata om känslor och tankar som berör vårt förhållande, så...

Det börjar med att hon säger att hon inte vet om hon älskar mig längre, hon vet inte alls vad hon känner och ingenting har hänt det senaste halvåret. Hon har avvaktat och inte sagt något för att hon trodde att hon skulle börja känna igen. Sedan fortsätter hon med att säga att hon skulle vilja testa vara med någon annan, att hon är nyfiken. Nämnde även i helgen som varit att det är förmodligen en fas, en fas som alla går igenom.

Ni anar inte hur jag grät. Det senaste halvåret, alla känslor, allting, allt rasade, samtalet varade i timmar. Vi kom närmre varandra av samtalet, det kände iaf jag och det sa hon själv medan hon grät. Jag kände att den osynliga muren föll. Vi somnade tillslut av utmattning... Samtalet återupptogs efter vi hade vaknat. Vi kom överens att ta distans, att hon skulle bo hos sin mor i 2 veckor, till att börja med. Kontakten mellan oss skulle helst ske på hennes villkor, fast jag fick ju givetvis ringa om det skulle kännas tungt.

Man kanske kan undra varför jag inte bara ger upp.

Helgen som varit...

Jag drog iväg till en vän för att få slappna av, men jag kände fortfarande att jag var mer osäker, kanske t om mer än förut.

Hon hade saknat mig i veckan och ville att vi skulle träffas ett par timmar på helgen, men jag var bortrest, så vi skulle ses på söndagen.

På fredagen så pratades vi vid, jag hade fortfarande frågor som jag ställde, för jag behövde finna ro.

Jag hade tänkt igenom och känt efter, vad jag skulle kunna acceptera själv och vad som skulle kunna vara rimligt.

På lördagen gav jag henne ett ultimatum.

Jag nämnde att jag skulle aldrig acceptera att ta tillbaka henne eller ens vara kvar i hennes liv om vi gjorde slut för att hon skulle få vara med någon annan, utan mig. Att om vi hittar tillbaka till varandra, så skulle jag kunna tänka mig att gå igenom hennes fantasi/fas tillsammans med henne, under gemensamma villkor. Då jag anser att vissa delar är för intima för att få dela med en främling... men att jag skulle kunna gå igenom det tillsammans.

Första delen är att försöka hitta tillbaka.

Efter första prat-sessionen, så var väl allt bra, hon kände att hon skulle komma tillbaka till 99%. Efter alla dessa andra prat i helgen, så kände hon att allt lät bra, jag nämnde att jag inte ville prata mer för att vi inte kommer någonstans med att bara prata. Så idag, så blev hon sur för att jag inte kunde låta bli att ta upp saker igen, hon ville prata om dagen, som vi slutligen gjorde. Tillslut, så ville hon avsluta samtalet för hon behövde ha båda händerna på styret och att hon skulle ringa mig imorgon, då hon är hos en av sina bästa killkompisar.

Ska jag svara?

Nämnde även också, om hon värdesätter mig/vår tid tillsammans, så ska hon ge oss mer tid till att hitta tillbaka och att vi ska ha mer kvalité tid tillsammans. Jag har ordnat så vi ska på lite nya aktiviteter framöver.

Någon som kan hjälpa mig?

Kommer att uppdatera denna tråd när jag känner att det trycker. Behöver skriva av mig.