FORTSÄTT LÅNA AV VARANDRA
Samtiden, och särskilt kulturvärlden, har varit besatt av det autentiska länge nu. De senaste åren har vi sett rader av bekännelselitteratur, offentliggjorda dagböcker och uppväxtskildringar med sanningsanspråk. Den som längtar efter gammal hederlig fiktion har sällan känt sig omodernare: utvecklingen tycks bara gå mot ännu hårdare uppskruvade krav på autenticitet. Inte bara inom kulturvärlden, utan också i samhällsdebatten. ”Under de senaste tre-fyra åren har det blivit så påfallande att det inte går att uttala sig om exempelvis rasism utan att själv ha erfarenhet av rasism”, sa litteraturkritikern Nils Schwartz nyligen i en intervju med Lena Andersson på Expressens kultursida.
”Där ligger en idé som bekräftas överallt just nu, nämligen att man bara kan förstå något man själv har upplevt”, fyllde Andersson i. ”Idéernas kraft har ersatts av erfarenheternas makt”.
Jag tänker på det när diskussionen går efter Oscarsgalan om huruvida det var rätt eller fel att ge Jared Leto priset ”bästa manliga biroll” för hans gestaltning av en transkvinna. ”Det är dystert att det nästan alltid är cispersoner som spelar transroller, och då på ett sätt approprierar transerfarenheten”, skrev Gustav Almestad om saken i ett inlägg på Politism.se. (En cisperson är motsatsen till transperson, det vill säga en person som alltid har tillhört samma kön.)
Idén om appropriering har fått stort genomslag, särskilt inom vänstern. Det innebär att använda uttryck för en grupp man själv inte tillhör, att snylta på någon annans kultur eller erfarenhet. Kulturell appropriering kallas det till exempel när H&M gör hårprydnader med fjädrar, inspirerade av de nordamerikanska indianerna (vilket hände i höstas och väckte protester nog att få H&M att dra tillbaka produkten).
Men kultur har alltid uppstått, spridit sig och utvecklas just via ”appropriering”. De afrikanska masker som Picasso såg på en utställning i Paris blev början för den kubistiska konsten, det var genom influenser från svart rhythm and blues och jazz som rocken uppstod, för att nämna några av otaliga exempel.
Ännu mer problematiskt blir det om vi börjar tala om appropriering av erfarenheter: att det skulle vara ett uttryck för förtryck att gestalta en person med erfarenheter man själv inte har. Får en kristen spela muslim på film? Får en heterosexuell författare ha en homosexuell huvudperson i sin roman?
”Kan en vit kvinna återberätta en svart kvinnas vardag? Nej, det kan hon inte. Det är som att låta en man återberätta en kvinnas vardag”, skriverAmie Bramme Sey på sajten Nyheter24 i en diskussion om representativitet i media. Vita journalister bör inte skriva om svarta personer, menar hon. Liksom män inte bör skriva om kvinnor.
Jag tänker på ett av litteraturhistoriens bästa kvinnoporträtt, Madame Bovary, skrivet av en man. Madame Bovary, c’est moi, sa Flaubert i ett känt citat. Hur hade han mötts om han yttrat det i dag? ”Gustave, vad vet DU om hur det är att vara kvinna? Du som är en vit, heterosexuell, medelålders cis-man kan aldrig förstå det. Du approprierar den kvinnliga erfarenheten!”
Det finns snarare anledning till oro över att den dag ska komma då vi slutar att låna andra människors berättelser och erfarenheter. Då kommer inte bara fiktionen att dö, det kommer också att ge ett samhälle där ingen talar annat än i egen sak. Och vad händer med den vänster, som varit snabbast med att plocka upp begreppet appropriering, när den som vill förstå och engagera sig i en annan människas utsatthet, anklagas för att sko sig på den?
Den dag den ena halvans solidaritet blir appropriering i ögonen på den andra halvan kommer vänstern att implodera.
http://magasinetneo.se/artiklar/fortsatt-lana-av-varandra/
Vad tänker ni efter att ha läst denna artikel? För mig som vänster tycker jag den är otroligt träffsäker då jag har sett en ökad tendens till att folk menar på att man inte kan sätta sig in i andra människors förtryck. För mig är det en otroligt farlig ide som bara leder till splittring. Om jag som man aldrig kan förstå en kvinnas förtryck, hur kan vi då komma längre i jämställdhetsarbetet? Jag har uppfattat det som att det var när män började sätta sig in i kvinnors situation som förändring började ske. Nu menar många inom vänstern att detta inte är möjligt. Enligt mig kan det bara innebära separatism vilket jag vill arbeta emot.
Ja, kvantfysik ex.
Efter att bara ha läst tråd-titeln: Nej, man kan förstå saker man inte har upplevt själv, men de flesta människor är för bekväma för att anstränga sig själva såpass mycket, så de nöjer sig med att bara utgå från sig själva.
mynona: Nej, man kan förstå saker man inte har upplevt själv
hur? och även saker man aldrig kommer att uppleva? :s
Svårt
Anura:
hur? och även saker man aldrig kommer att uppleva? :s
Man kan ha sympati för folk. Jag kan ha sympati för någon som har förlorat sin farfar även om jag aldrig fått eller kommer få uppleva det själv.
Man kan sympatisera med folk som har problem genom att förstå känslan som bildas av problemet. Även om man inte har haft samma problem.
Kudhos: Man kan ha sympati för folk. Jag kan ha sympati för någon som har förlorat sin farfar även om jag aldrig fått eller kommer få uppleva det själv.
Ja, det är klart. Men ifall man har upplevt vad en annan person har så förstår man exakt hur det känns och hur ont det gjorde än att man skall föreställa sig. Det är inte samma sak.
Anura:
Ja, det är klart. Men ifall man har upplevt vad en annan person har så förstår man exakt hur det känns och hur ont det gjorde än att man skall föreställa sig. Det är inte samma sak.
Ja, men det är sällan man upplever precis samma sak och har samma reaktion. Men man måste inte uppleva samma sak helt och hållet då känslor är universiella. 🙂
Kudhos:
Man kan ha sympati för folk. Jag kan ha sympati för någon som har förlorat sin farfar även om jag aldrig fått eller kommer få uppleva det själv.Man kan sympatisera med folk som har problem genom att förstå känslan som bildas av problemet. Även om man inte har haft samma problem.
nej, man kan inte förstå känslan helt om man inte varit med om det, det är skillnad på att känna sympati och att känna samma
Kudhos: och har samma reaktion.
det är fortfarande en föreställning, man försöker föreställa sig. men det går inte att förstå vad personen har gått igenom. kan du säga att du kan förstå hur ont det gör när vissa förlorar sina nära och kära i krig? Det går inte.
amsi:
nej, man kan inte förstå känslan helt om man inte varit med om det, det är skillnad på att känna sympati och att känna samma
En invandrare kan inte heller veta exakt hur andra invandrare känner, eller en kvinna exakt hur andra kvinnor känner.
så uttrycket nedan är rätt dumt imo
Gustave, vad vet DU om hur det är att vara kvinna? Du som är en vit, heterosexuell, medelålders cis-man kan aldrig förstå det. Du approprierar den kvinnliga erfarenheten!”
Bööööörg: eller en kvinna exakt hur andra kvinnor känner.
jo om man har gått igenom liknande händelser?
Anura:
det är fortfarande en föreställning, man försöker föreställa sig. men det går inte att förstå vad personen har gått igenom. kan du säga att du kan förstå hur ont det gör när vissa förlorar sina nära och kära i krig? Det går inte.
Men är det rimligt att begära att folk måste ha upplevt exakt samma för att ha förståelse?
"jag är hungrig"
"jag med. Har inte ätit på 5 timmar."
"Jag har inte ätit på 7 timmar. Du är inte lika hungrig som mig, du förstår inte."
Anura:
jo om man har gått igenom liknande händelser?
Ja, men alla går inte igenom samma händelser eller upplever det lika.
