Jag är en person som alltid har haft föräldrar som noga försökt styra och influerat en att göra val i livet. Jag har nästan alltid följt min egen väg. Alla dåliga känslor och tankar sitter dock kvar när man gör det när ens föräldrar vill styra och ställa så. Det är så jävla jobbigt, äntligen är man 18 och ändå vill föräldrarna veta vart man är, vart man har varit, varför, varför man kom hem, vad man ska göra etc. Jag blir för fan tokig!!!
Vad gör man åt saken? Hur får man sig själv att sluta bry sig om vad ens föräldrar tycker eller vill? (Ni får diskutera era egna erfarenheter hur ni vill men mina föräldrar är inga kärleksfulla raringar som är oroliga)
Oh ja det kan man diskutera
Tror deras åsikter påverkar en hela livet ut faktiskt.. om man inte bryter/tar avstånd från dom helt och hållet av olika anledningar. Eller om det finns en annan röst, syskon+partners+vänner, som överröstar ens föräldrars åsikter typ..
Blir mycket lättare när man flyttat hemifrån och man får ett eget liv. Det är väl även då som dom oftast slutar lägga sig i lika mycket? Förmodligen för att man blir svårare att få tag på 
Inte så mycket, tänker jag pessimistiskt. Men om du visar upp en stabil och ansvarsfull fasad kanske dom tänker "den här tjejen kan man fan lite på".
tror det är svårt för föräldrarna också att släppa sina barn. de har haft för vana hela livet att ansvara och vägleda en, och det kommer de förmodligen att göra sålänge de är kapabla till det. har haft otroligt mycket familjeproblem och ibland ingen alls, så har svårt för att relatera till "genomsnittliga"/friska familjer. men nu när jag har mer kontakt med min mamma igen brukar jag påminna dock om att jag klarar mig själv och markera det, för att älska någon är också att låta den vara fri.
det är nog dessutom vanligt att man kring 18 har konflikter med sina föräldrar kring detta. separationsångest från som sagt föräldrarna. barnet vill slå sig fri (och har all rätt att bli sin egen). konflikter. det är så det kan vara, obs inte ok med t.ex föräldrar som misshandlar sina barn i och med detta!
Säg åt dom att du är 18 år och det inte angår dom. Blir dom sura har du ju rätt ändå.
Man inser att dem är svagsinta och uppfostrar sig själv, så gjorde jag med mina inkapabla föräldrar som förvisso inte var kontrollerande, inte på något vettigt vis i alla fall (mer "varför super och rökar du inte som alla andra tonåringar")
om dom typ frågar vart man ska o man blir sur på den frågan så har man problem, dom vill väl veta ungefär vart dom ska åka om du skadas eller dör, tänk på att dom bryr sig iaf, finns dom med föräldrar som inte bryr sig ett skit, men är de en privat grej man ska på typ träffa nån för första träff oså så kan man ju ljuga ihop nåt om man inte vill berätta att man träffar nån man chattat med tex
sök familjeterapi, they need to let go ;p
Till att börja med måste man inse att man lider av dåligt samvete för sin individualitet. Den insikten har du redan, vilket förenklar din situation märkbart. Sedan handlar det inte om att du särskilt måste göra någonting eftersom du själv yttrar din frustration över deras sätt på vilket de försöker styra och ställa över ditt liv. Det du däremot kan göra är att fortsätta strunta i deras åsikter genom att fortsätta leva ditt liv på dina egna villkor. Berätta för dem att du är tacksam för att de bryr sig om dig men att det är du själv som måste göra samtliga val i ditt liv eftersom du är en myndig person. De i sin tur måste inse att de måste respektera dig och dina beslut trots att de inte håller med dig om allting. Annars finns inte ens grunderna till en hälsosam familjerelation.
