Hej hallå, vet ni att min pappa dog i somras. Han var alkoholist dom sista fem åren i sitt liv. Och här kommer hela historian
det är en ganska lång historia, eller alltså det var mycket som hände under åren jag gick i fyran-femman
min brorsa flyttade, min farmor dog (morfar också men farmors död tog hårt på pappa), mamma och pappa skiljde sig, pappa blev superdeprimerad och började supa, jag hamnade i bråk i skolan och slutade fotbollen, laget splittrades och jag vågade inte spela med 92orna för jag skämdes för mig själv, pappa söp typ varje dag efter jobbet, jag var dock den enda som visste om det i två år tills mamma frågade ut mig och fick reda på det och fick pappa att bättra sig lite (min mellanbrorsa, han som inte flyttade ut, trodde pappa hade blivit dement eller dyl (något jag inte är riktigt övertygad över då han själv tydligen hade sin alkoholdebut i sjuan, och då är han tre år äldre än mig), men tekniskt sätt var jag ensam om vetskapen om pappas drickande (och vi bodde varannan vecka hos ma/pa).
sedan bättrade pappa på sig som sagt lite men drack fortf ibland. i början av nian började jag bo enbart hos mamma - varför jag inte hade bestämt mig för att göra det tidigare vet jag inte riktigt - kanske ville jag inte övergiva pappa, så ensamma som vi båda var. När jag började gymnasiet hade jag inga nära vänner kvar, eller jag hade aldrig hunnit skaffa mig några, för att jag hade börjat isolerat mig helt och hållet efter skolbråket och pappa - nästintill omedvetet om konsekvensen till isolering (ett över 1000-timmars nötande på bf2 hemma blev det istället för vänner)- och det för att jag var så jävla deppig.
Och ja. Det är en kladd på hur det har varit för mig.
Bättre har det nu blivit för mig, speciellt efter ettan i gymnasiet, men nu efter sommarlovet och allt som hänt balanserar min energi på lina mellan skolan och sorgen; Ett problem. Jag är trött som fan och ska plugga och vara aktiv på lektioner (går natur med höga ribbor). Jag vill nog bara ha lite respons överhuvudtaget... För jag är verkligen hur jävla osäker som helst, vilket intryck jag än ger er. Kanske några tips om hur man hanterar sorg. Det är mardrömmar hit och dit om nätterna och ibland kan jag inte hålla samman mig själv.
Det är även väldigt svårt att berätta för andra klasskompisar. Jag vill ju att folk ska veta vem fan jag är egentligen, och varför. Varför jag inte alltid verkar så himla glad, varför jag vacklar på tungan när jag ska försöka föra ett samtal. Varför jag är så osäker att jag stänger ute mina känslor helt och hållet och får ett stenansikte.
Men jag är glad för att jag har skolan, och lyckligtvis har jag kompisar, som börjar bli riktiga. Filmkväll med några i klassen till halloween, och jag är den lyckligaste killen där den kvällen.
Men nog fan vore det skönt att få känna hur det är att vara sig själv, att lära sig uttrycka känslor, forma dom med ord. Mhh. Dröm.
Och så vill jag lära mig att lyssna på andra bättre än vad jag gör nu. Vill så småningom när jag lärt mig vara mig själv flytta fokus till mitten och hitta någon där.
Ja, så var det. Kommentera om ni vill. Och så skämmas. Skämmas vill jag inte göra.
Bra att du inte skäms, det behöver du inte göra. Men vad finns det att kommentera? Förutom att beklaga sorgen då.
Verkar lite "bloggigt".
Tänkte skriva att detta tillhörde blogg delen av sidan, men vågade riktigt.
Det finns inget att diskutera riktigt.
isola:
Men vad finns det att kommentera?
Selkath:
Jag vill nog bara ha lite respons överhuvudtaget... För jag är verkligen hur jävla osäker som helst, vilket intryck jag än ger er. Kanske några tips om hur man hanterar sorg. Det är mardrömmar hit och dit om nätterna och ibland kan jag inte hålla samman mig själv.
Selkath:
Filmkväll med några i klassen till halloween, och jag är den lyckligaste killen där den kvällen.
![[cry]](/img/smilies/cry.gif)
blev typ gråtfärdig av den meningen
Lounge fact:
Jag vill nog bara ha lite respons överhuvudtaget... För jag är verkligen hur jävla osäker som helst, vilket intryck jag än ger er. Kanske några tips om hur man hanterar sorg. Det är mardrömmar hit och dit om nätterna och ibland kan jag inte hålla samman mig själv.
Skummade bara igenom. ![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
Gå till psykolog och stäng inte inne dina känslor. Det är ok att känna sorg och ilska!!
Det låter iaf som om du har ganska mycket av både självdistans och självinsikt, tror dessa är två viktiga faktorer för att kunna ta sig igenom olika slags svårigheter.
Tror dessutom att du kommer behöva hjälp från fler/någon annan än vilsna ungdomar för att lära dig hantera sorg.
Selkath:
Skämmas vill jag inte göra.
Det ska du inte behöva göra heller.
Händelser och omständigheter i våra liv formar oss och gör oss till dem vi är, inget konstigt alls med det.
Även den gladaste personen kan bli helt nere efter att något tungt händer i dennes liv.
Måste dock låsa tråden om det inte är något särskilt du vill diskutera i den?
För detta är mer till bloggen som du har t.ex här på UM än något att diskutera.
Har liknande bakgrund (Alkohol+farsa=död) och lite annat. Det sätter sina spår såklart. I takt med att du och de du umgås med blir äldre så kommer du nog passa in bättre,så har det iallafall funkat för mig. Dels för att fler personer fått se döden på ett personligt plan, och för att folk helt enkelt växer upp och inser att om någon är lite off så finns det antagligen en bakgrundshistoria även om man inte alltid vet om den. Detta gäller inte bara folk med död eller missbrukande förälder,utan alla som blivit lite skadade under uppväxten. Få människor är unnade ett perfekt liv, den du tror har haft det bäst kan visa sig vara den som helt enkelt döljer sin skit bäst.
vet inte riktigt vad man ska diskutera men lycka till!
Kan inte riktigt hjälpa dig, men jag känner igen mig väldigt mycket.
Men för allt i världen satsa 250% på skolan! Och prata med folk, inte radom ppl, kanske men folk du känner om din sorg, stress och allt vad det kan vara...det hjälper...ibland iaf:)
Men se till att fixa skolan iaf hur jävla jobbigt det kan vara...bara att stålsätta sig...Jag failade skolan och det är inte kul:/ Det är det viktigaste...
Crypto:
Måste dock låsa tråden om det inte är något särskilt du vill diskutera i den?
För detta är mer till bloggen som du har t.ex här på UM än något att diskutera.
Okej nej ni har kanske rätt, fast jag är ändå fylld av frågor, men jag har svaren ganska nära, eller nja- aja. Men det är väl egentligen bara något jag vill dela med mig. Har bara aldrig kommit in på den där bloggar-banan. Tack iaf för svaren. Det var lite av det jag behövde 🙂 Tänkte svara bara... sen kan du låsa, thx.
hixaren:
Men för allt i världen satsa 250% på skolan! Och prata med folk, inte radom ppl, kanske men folk du känner om din sorg, stress och allt vad det kan vara...det hjälper...ibland iaf:)
Miceparade:
Tror dessutom att du kommer behöva hjälp från fler/någon annan än vilsna ungdomar för att lära dig hantera sorg.
WaterTiger:
I takt med att du och de du umgås med blir äldre så kommer du nog passa in bättre,så har det iallafall funkat för mig. Dels för att fler personer fått se döden på ett personligt plan, och för att folk helt enkelt växer upp och...
Det är väl det stora problemet just nu, att jag inte har någon att koppla med. Men, plugg nu, umgängen senare kanske :))
isola:
Skummade bara igenom.
Gå till psykolog och stäng inte inne dina känslor. Det är ok att känna sorg och ilska!!
Np 😛 Jo, jag har gått många gånger hos en psykolog drygt ett halvår, fast dock bara en gång efter att pappa dog. Men jag vet inte, ska nog ta ett besök till snart.
Miceparade:
Det låter iaf som om du har ganska mycket av både självdistans och självinsikt, tror dessa är två viktiga faktorer för att kunna ta sig igenom olika slags svårigheter.
Ja kanske det. ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Selkath:
sen kan du låsa, thx.
Lycka till 🙂
Tråden låst
