Började med en uppsats slutade som en snart färdig bok...tror jag

”Hejdå, älskling! Jag kommer och hämtar dig efter sommaren.”
”Hejdå, mamma! Ta det lugnt jag kommer klara mig. Jag menar jag har varit i Seattle förut.”
”Jag vet men då var du 11! Det är nästan 5 år sedan nu, Leah. Kommer du klara dig?”
”Ja, mamma. Hejdå. Hejdå John!”
”Hejdå Leah. Ha det bra med farsgubben!”
”Ska försöka. Men han kan ju inte laga så jättegod mat så…”
”Men gud! Lilla gumman!” Min mamma kramar om mig.
”Måste gå nu mamma. Flyget åker utan mig annars. Gråt inte.”
”Jag kan inte hjälpa det! Hejdå!”
”Hejdå! Ses efter sommaren.” Både mamma och John vinkar hejdå.
Sommaren kommer bli lång, tänker jag. En hel sommar i Seattle med min far. Suck. Det hade varit bättre om jag hade fått följa med till Florida med min mamma och hennes kille. Fast i och för sig så skulle det inte vara så kul på en konferens. Jag gick ut på plattformen. Det blåste. Mitt svarta hår flög åt alla håll och kanter. Mina blåa ögon glänser det är jobbigt att lämna dom, ögonen har jag ärvt från min far. Eric. Eric Anderson.
Jag är uppväxt i Sverige men varje sommar och vinter tills att jag fyllde 11 har jag åkt till Seattle. Detta innebär att jag är ganska bra på Amerikanska. I Seattle är det bara cirka 58 soliga dagar om året…det innebär cirka 14 dagar per årstid och det har redan varit 2 denna sommaren. Endast 12 kvar.
”Flyg 357 till Seattle, har avgång om 5 minuter”
Jag går mot biljettkontrollen innan jag går på flyget. Damen som heter Mia, enligt namnbrickan, ger mig tillstånd att gå ombord på planet. Jag går ombord och sätter mig på min plats. Ingen ska sitta bredvid mig. Tur. Jag är så blyg att jag inte ens skulle kunna säga hej till ett litet barn på 4 år. Jag har faktiskt provat det en gång. Jag började svettas och blev jättenervös. Jag ryser till vid minnet.
”Tack. Dr Jackson.” Hör jag flygvärdinnan säga och visar en man i 30- års ålder till platsen nästan bredvid mig. Men… ingen skulle ju sitta med mig!
”Ursäkta, fröken Anderson. Men den unge herrn här missade sitt förra flyg. Är det okej om har sitter här?” Undrar om mannen märkte att flygvärdinnan kollade in honom, kanske inte för han kollade på mig med stora ögon och nickade.
”Eh, visst.” Svarar jag bara utan ögonkontakt.
”Då så. ”Började flygvärdinnan, som visar sig heta Berit. ”Då får ni båda ha en trevlig resa.” Och så går hon härifrån.
”Hej” Säger mannen.
”Sorry? I don’t understand.” Försökte jag.
” Ok. But you spoke to Berit on Swedish, so I guess that you´re not on the mood for a talk” Han log vänligt, so om vi kände varandra.
Oj, denna man var bra! Gud vad jag gjorde bort mig. Jag kände hur mitt ansikte hettade upp.
”Förlåt” Sa jag bara.
”Det är okej.” Skrockar mannen. ”Jag var precis som du förr i tiden, blyg.”
Nu kollade jag upp. Förr i tiden? Vad menar han med det? Han måste ju inte vara mer är 35 år.
”Jo du, jag har mina historier.” Sa han som om att han svarade på min tanke. ”Du förstår om du bara tar en titt i mitt förflutna så förstår du allt”
Jag häpnade. Vad exakt menade han? Jag tror nog att han förstod vad jag tänkte på, för han kollade glatt på mig och förklarade. Men jag hörde inget av det han sa för motorerna gick igång precis när han började tala.
”… det är det jag menar. Förstår du? Du behöver inte vara rädd för mig. Jag kommer inte göra dig illa. Då skulle inte min son bli så glad.”
Jag kollar på honom som om att jag fattar precis. Men det gör jag ju egentligen inte. Han satte sig på sätet mellan oss och sa något i stil med:
”Jag vet att du inte hörde så jag säger det igen.”
Han lutade sig fram mot mitt öra och viskade.
”Jag heter Simon, och jag är 1328 år gammal. Jag livnär mig på blod.”
Jag glodde på honom och sa:
”Skojar du med mig!” Jag lättade på blicken. ”Tror du att jag allvarligt att jag skulle tro på vampyrer!?”
Han började skratta, högt. Han slutade.
Han lutade sig fram emot mig och vässade tänderna. Jag ryckte till. Han talade sanning!

Med ett ryck sätter jag mig upp i sängen. Stänger av den ringande klockan och försöker somna om. Det går inte så bra. Måndag. Första dagen i skolan. Om 3 dagar kommer mamma och hämtar mig i Seattle. Jag har varit här hela sommaren. Det var hela 3 dagar med sol sedan jag kom hit. Suck.
Jag reser mig upp och sätter mig vid skrivbordet och sätter på datorn medan jag går och duschar. Vattnet är varmt mot min hud. Jag tänker på drömmen. Den har varit i mig ett tag nu. Ända sedan Simon satte sig på flyget bredvid mig och avslöjade sin hemlighet. Vi pratade ganska lätt om det och han var trevlig. Jag tror att han stötte på mig men jag är inte säker. Men drömmen jag har är inte alls som i verkligheten. Han bet mig aldrig. Men det gjorde han i drömmen.
”Jag sticker nu! Ses ikväll. ”
Jag ryckte till av pappas rop. Hur mycket är klockan egentligen? Jag går ut ur badrummet och går in i mitt sovrum. Jag kollar på klockan. 7.38. Skit!
Jag skyndar på mig kläder, springer ner i köket, rycker upp kylskåpsdörren, tar fram juicen, tar fram ett glas, häller upp, dricker. Jag bryr mig inte om att ställa in juicen igen. Jag sätter på mig skorna och jackan och springer ut. Jag sätter mig i min röda Volvo och kör till skolan.[/align]