Hej.

Jag är 16 år och igår tog min mamma mig till läkaren för att göra något med mitt liv. Jag följde med, med stort tvivel om att de skulle göra något då jag inte tycker att det gått tillräckligt långt än. Vi sökte för ätstörningar, och jag är 169,5 cm  och vägde igår 43,6 kg. Jag skämdes för att vara där, då jag sett hur många det är på internet som har ett mycket lägre BMI och som svimmar och har sig, och det kändes som att jag slösade deras tid. Jag har gått ner nästan 20 kg sedan jag började gå ner i vikt, och nu vill mamma att jag ska upp. Jag ifrågasätter inte detta, jag vet att jag har ett BMI som är underviktigt, men jag känner mig inte sjuk. Det här kommer låta jättesjukt, men det känns som att jag måste bli sjukare innan jag kan ta tag i det här och vilja själv. För jag har insett på bara ett dygn sen vi spenderade 4 timmar med provtagningar etc att det här inte går.

De skickade hem oss med fyra näringsdrycker som de fick mig att lova att dricka tills min nya tid, som är idag. Jag har druckit en, och mådde så otroligt illa och hade så ont i magen att jag var vaken halva natten. Innan den lät mamma mig äta en Subwaymacka istället, utan dressing, ost osv, och det gick väl lite bättre, antagligen för att läkaren då just strängt frågat mig om jag ville dö. Men så fort jag kom hem och skulle dricka så gick det inte. Jag har gråtit ett bra tag inatt och haft något psykbryt nu på morgonen när mamma försökte tvinga i mig en till dryck, som jag tillslut lyckades byta bort mot lågkalori yogurt och två år gamla flingor.

Jag har nu sån ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till, men jag vet att jag vill träna. Jag vill ut och bränna bort frukosten och näringsdrycken och gå tillbaka till viktnedgång istället. Jag klarar inte det här. Jag är ingen stark människa.

Jag kan inte heller sluta tänka på möjligheten att inte dyka upp på läkarbesöket idag. Bara dra hemifrån, utan lunchens näringsdryck och inte komma hem förens det är försent för middag, som jag gjort de senaste veckorna främst (mina matproblem har förstås varat längre, typ sen september). Läkaren sa igår att jag inte skulle gå till skolan idag, så allt jag har att göra nu och några timmar framöver är att tänka, och jag vet att det är där det går fel.

TL;DR Jag är inte stark nog att klara mig ur den ärstörning jag satt mig i, men jag klarar inte att göra min mamma besviken och hon kommer trycka i mig fet mat. Hon inser inte heller att det är psykiskt, då hon igår sa "jag är inte besviken, men vi har ju faktiskt pengar till mat, så ät bara, det är faktiskt så enkelt".

Jag vägde mig också imorse och vågen visade +0,5 kg sen igår. Och då åt jag bara middag och kvällsmål. Idag har jag redan ätit frukost, och det kommer säkert bli tre mål till minst. Ångesten är outhärdlig. Allt jag kämpat för kommer att försvinna bara sådär. Eller?

Förlåt för långt inlägg men jag är inte så stabil just nu. Har visserligen energi i kroppen men har knappt sovit och jag mår sämre psykiskt än jag gjort på många veckor.