Kommer aldrig att skriva en lång högklassig novell inom de 5 kommande åren. Men det är skit kul med att göra en början

Det är live. Det är starkt. Verser spottas ut kopiöst och basrytmer flödar i lokalen. Man kan känna en frän lukt av illegala substanser, taket fångar upp röken medan åskådarna intimt tar åt sig av musiken.

Det är nästan eufori som uppstår när sista akten utförs. Scenen töms och en långhårig man med en nylonsträngad gitarr entrar scenen. Han sätter sig på en pall, sätter gitarren i knäet och börjar spela. Han fingerplockar, klassiskt gitarrspel når publikens öron och en viss tvivel uppstår. Men vår huvudperson torkar av de sista svettdropparna, kastar handduken ut till hopet, lite strid uppstår om ägandet av den. Så helt plötsligt grabbar han tag i micken och börjar sakta med en vers. DJn hakar på i takt med gitarristen och jublet finner inga gränser.

Slutnummret håller på i 20 minuter. Publiken stannar kvar näst in till apatiska, har de någonsin hört och sett något mer övervälldigande? Ingen vet nånting, förrutom att de just har blivit underhållna av D.E Wax.