Hej,jag är 19 år och i lördags kom jag ut som bisexuell och jag har aldrig mått bättre!

I hela mitt liv har jag vetat att jag inte varit som alla andra, att jag förmodligen var bisexuell. Jag blev ofta kallad bög som barn och när jag bytte skola i 6:an hade jag en chans att börja om, anpassa mig. Stängde in mig, gjorde allt för att inte verka "bögig". Högstadiet gick hur bra som helst, var som ett segertåg, då jag träffade många kompisar, blev populär och allt vad de innebar.

Sen kom gymnasiet.. tappade alla mål i livet, blev bitter och kände mig inte närvarande. Tankarna hade börjat förgöra mig själv. Jag fick inte leva som jag vela. Hade dessutom blivit mer som en homofob och de fick mig att aldrig bli nöjd med mig själv hur jag än gjorde, då ja inte kunna acceptera den delen av mig.
Hade från skolbytet i 6:an fått en ny vän och relationen utvecklades under högstadiet och blev under mina år på gymnasiet min absolut bästa vän någonsin. Vår vänskap är så laddad, unik liksom. Vi är kända för att vara dom som alltid sitter ihop.

Om jag ska beskriva han är han den där klassiska hårda halvbiffiga killen som tränar konstant, klassiskt heterosexuell (utan att vara fördomsfull), de bästa han vet är att supa, träffa tjejer och allmänt ha kul.. Ja ni förstår. Drar alltid bögskämt förvisso och kan vara rätt dryg ibland.

Senaste året har varit de bästa och sämsta i mitt liv, samtidigt. Har aldrig haft de så bra, fyllde 18 förra året och går mot studenten just nu. Har haft så kul med allt jag varit med om, men samtidigt tankarna som sakta har krypit på mig mer och mer. Hade som sagt lovat mig i 6:an att aldrig någonsin ge dom som kallade mig bög rätt.. Senaste året har jag alltså övervägt konstant om jag ska berätta för min bästa vän om vem jag är. Där av har de resulterat i att jag till och från befunnit mig i djupa depressioner, något han också har märkt.

Och för exakt en vecka sen, idag efter en fest ute med han, bestämde jag mig, jag skulle komma ut. Jag orkade inte längre. Hade varit riktigt otrevlig mot han senaste tiden och han förtjänade en förklaring på de hela.

Har som sagt varit otroligt rädd att mista min kompis, han är de bästa jag har och kommer någonsin att ha. Har läst febrilt efter liknande trådar på internet för att se hur personer reagerat på när deras bästa kompisar kommit ut.. Läst gång på gång att de skulle ta avstånd, fortfarande kunna vara med han men inte på samma sätt osv. jag har varit hur rädd som helst på samma, men samtidigt tänkt att vad är vår vänskap om vi inte kan acceptera varandra för de vi är...

Var påväg i fredags till han för att sätta mig ner och prata om de här, men vid de läget vi väl satt ner med varandra kom de inte ut ett ord från min mun... jag klarade de inte. Frågade på sms senare om något någonsin skulle förstöra våran vänskap eller något som skulle få han att stöta ifrån mig.. han svarade att de aldrig skulle hända.. Men han visste ju inte vad som väntade, tänkte jag...

Väl ute på fest i lördags drar han undan mig innan vi ska in på krogen och säger "Nu får du berätta varför du mått som du mått, jag dömer inte dig".. Jag börjar traggla min historia och han förstår var de börjar leda, så han avbryter mig..
- Är du bisexuell?
Jag blir först tyst, sen kollar jag upp på han och svarar:
- Ja, ja de är jag.
Lutar mig mot väggen och beklagar mig för de och att vår vänskap säkert är över.Då säger han...
- Och? vad spelar de för roll... Jag bryr mig inte. Du får vara med en kille eller tjej för mig, de spelar verkligen ingen roll. Och lova mig att aldrig någon ska få bestämma vem du vill vara, lova mig de? skit i dom. De jag vet är att du är min bästa kompis och kommer alltid vara.

Efter de kramar han om mig länge och hela kvällen passar han upp mig, bjuder på drinkar osv. Han vela verkligen visa att de var okej. Jag blev såklart helt sjukt överraskad. Nu är de Onsdag, vi har faktiskt inte varit med varandra än.. Han hörde av sig först igår faktiskt sen i söndags. Men sen dess har vi pratat ganska mycket, han ringer hela tiden. Skojar och håller på som vanligt och vill att vi ska hitta på nått imorn..

De ja vela få sagt med de här är, att jag exakt varit som ni, ni som sitter och förtvivlat söker efter hur de blir efteråt.. Vad ska alla säga? Kommer jag förlora mina kompisar? osvosv.

Jag kan bara säga, att all ångest har släppt inom mig. Jag känner mig helt fantastiskt glad och uppåt. Känner att jag kan vara den jag faktiskt är nu, och inga kompisar har jag förlorat heller.

Men en rolig fråga att ställa hade varit hur de var för er övriga? Blev allt bra? Förlorade ni era vänner? osv.

Tack för mig så länge!