Jag (Patrik) har haft problem med en kille i min klass (Per) en längre tid och skulle vilja höra vad en person "utifrån" har att säga om allt jag upplevt.

Jag har länge varit osäker på min sexualitet, men bestämde mig i höstas för att kalla mig själv för bög och testa eftersom jag vet att jag inte dras till (enbart) tjejer.

I januari började jag dejta en kille som jag verkligen gillade. Jag bestämde mig för att berätta det för mina vänner och de stöttade mig. Efter någon vecka märkte jag att Per började undvika mig. Han satte sig aldrig vid mitt bord vid maten och jag märkte att han väntade tills jag hade satt mig ned så att han kunde välja ett annat bord. Om jag satte mig vid hans bord så pratade han med alla utom mig. Försökte jag prata med honom så gav han mig korta svar. När det var fest kunde han aldrig prata med mig när det var folk omkring, sen när de flesta hade lagt sig, då "dög" jag. Vi kunde ha samtal i timmar på mitt rum om allt möjligt. När vi var ensamma.

Efter ett par veckor med detta gick jag till Pers rum, knackade på och frågade om han var sur på mig eller om jag hade gjort honom något eftersom det kändes som han undvek mig. Han svarade att han hade haft mycket att tänka på och att han absolut inte var sur på mig.

Jag tänkte inte mer på det och det gick ytterligare några veckor. Per satte sig aldrig vid mitt bord, dissningarna fortsatte. Jag tog upp det med honom ännu en gång, då sa han att det bara var jag som upplevde det så, att han inte hade någon aning om det och att det inte var någonting att haka upp sig på.

Självklart fortsatte det även efter detta. Det blev tydligare och tydligare. Kom vi samtidigt till maten så väntade han tills jag satt mig och tog sen ett annat bord. Var jag vid ett bord där det fanns 8 lediga platser och det fanns ett annat bord som var fullt så bad han dem göra plats. Det går ju inte att sitta vid Patriks bord. Jag förstod ju att det var någonting. När det sen var fest kunde han inte hälsa på mig, pratade med alla utom mig och gick till och med ut ur rummet när jag kom in!

Dagen efter festen gjorde jag samma sak mot honom. Vi stod i köket och lagade mat. Bara vi två. Han började prata med mig. Jag gav honom korta svar. Sen när det kom fler personer pratade jag med alla utom honom. Dagen efter detta mötte jag honom på väg till matsalen. Han hälsade och var jätteglad. Jag kollade bort - precis som han gjorde med mig när det är fest.

Efter några minuter får jag ett SMS där det står: "Jaha. Så du har börjat dissa mig. Jag vet inte varför men om du vill prata så är jag på mitt rum.

Jag svarade att han kunde komma till mitt rum och fick: "Visst. Jag har ännu inte fattat varför du är så fruktansvärt arg på mig. Jag kommer sen"

Han kom. Vi pratade. Han upplevde det absolut inte som jag. Bara att jag var jobbig som tyckte att han var dissig och han kan ha varit sur undermedvetet för det, eftersom ingen tycker om att höra att man är dissig. Han skulle ändå tänka på det och ge mig ett svar. Detta var 10/3. Då hade han dissat mig sen vårterminen började. Den 14 mars var det fest igen. Jag frågade återigen varför han var så dissig och han sa att han inte vet, att han ännu inte kan ge mig ett svar, att han är osäker på sig själv och att han inte vill såra mig.

Jag förstod ju att han ljög och sa att jag tror att han vet exakt varför han behandlar mig så och att han får mig att må dåligt med sina dissningar.

Han sa att han inte ljög och att jag skulle lita på honom för han sa sanningen. Han föreslog att vi skulle hitta på nåt bara vi två typ förfesta ihop, se på film, gå ut och gå eller nåt så jag fick se att han inte hade nåt emot mig. Jag väntade en vecka, utan resultat. En vecka efter, den 21/3 är det återigen fest. Han går därifrån, tittar på mig, sen kommer vår gemensamma tjejkompis efter, tittar på mig och så går de in på hennes rum. Jag går in dit efter ett tag och ser att de tittar på film. Jag blir sårad och går därifrån. Jag är i rummet bredvid ch han kan inte säga till att de ska se på film?

Dagen efter bestämmer jag mig för att skriva ett brev till Per, där jag ska skriva exakt hur jag har känt och med olika teorier om varför vår relation ser ut som den gör. Jag ger brevet till honom samma kväll. När skolan börjar igen på måndag är det dissning igen, han undviker mig och låtsas om som om inget har hänt. På kvällen får jag veta att han inte har någon aning om varför det är som det är och att han måste få tänka. Det kan ta tid. Han sa att han ska vara ärlig mot mig, men att han då måste veta vad han vill säga mig, för just nu vet han inte. Han behöver andrum. Jag sårar honom som är så på honom och det gör honom upprörd och ledsen och att han förlorar allt mer hopp för vår relation.

Det går ett tag till, fortfarande dissningar. Jag pratar med lite olika personer, som alla säger samma sak till mig. "Men han är ju kär i dig! Och du gillar honom! Det är ju så tydligt!" Detta från fyra olika personer. I brevet hade jag tagit med en teori om homosexualitet, men jag trodde inte riktigt på den själv - eller så ville jag inte tro/hoppas på den?

31/3 ska jag äntligen få svar från Per, efter att ha tjatat på honom den 27/3. Då har han fått ytterligare dagar att tänka. Och han hade fått tid att låta mitt brev sjunka in. Hans svar till varför alla undermedvetna dissningar riktades mot mig var att "vi var på olika nivå", han hade aldrig haft en vän som krävde någonting av honom som vän och det är antagligen därför han har gjort så. Ett väldigt enkelt svar. Ett för enkelt svar. Om det "bara" var det, varför be om mer tid gång på gång på gång? Jag kände att han ljög, det var tydligt. Jag visste inte om jag skulle säga att jag inte trodde på honom, så jag bara satt och tittade på honom.

Per: "Nu tittar du på mig med hat i blicken, jag ser det, du hade velat ha ett annat svar, eller hur? Du hade velat höra att jag gillar killar! Men det gör jag inte! Tyvärr!!!" Detta var en av teorierna jag skrev om i brevet, det var den enda teorin han tog upp och pratade om. Sen det sista han sa var: "Jag tänker ge dig två val, antingen tror du på mig, eller så skiter du i det, men jag säger sanningen, så är det!!!" Jag kände ju att han ljög även nu, men jag tackade ändå för att han tog sig tid och vi pratade om att vi skulle göra den kvarvarande tiden till nåt bra. Och att det bästa för MIG vore om jag dissade honom, så jag inte skulle bli sårad mer eftersom det var han som sårade mig. Och att det fortfarande bara var jag som kände så.

Efter detta fortsatte dissningarna. Han kunde prata med mig när vi var själva, men inte på fest och samma sak i matsalen. Trots att vi pratat om det flera gånger. Jag lät det vara ett tag.

I början av maj tar jag upp det igen. Jag frågar Per om han verkligen har varit helt ärlig mot mig under den här tiden och att jag känner att han undviker mig. Jag får till svar: "VA?? Är det fortfarande så? Jag försöker ju verkligen" Sen får jag höra att vi får prata mer en annan dag.

Några dar efter det pratar vi och han säger att han har sagt sanningen hela tiden och att han trodde att allt var bra nu. Jag tar upp exakt vad jag känner. Han blir tyst. Sen frågar jag om det är så att han tror att jag är kär i honom? Om det är därför han har dissat mig? Han säger att det skulle kunna vara en lösning men att han inte trodde att jag var det. Jag säger att det skulle lösa mycket, men inte allt.

Sen frågar jag om det är så att han har känslor för mig? För det skulle verkligen ge mig svar på allt. Han svarar:"Jag kanske har varit det, men jag vet inte, jag tror inte det..jag har iallafall inget minne av det..."

Jag säger att jag har fattat att han gillar killar ändå sen i september och hur jag har märkt och känt det.
Per: "Nu när du lägger fram det så..jag har aldrig tänkt att jag kanske gillar killar, men jag måste fundera, du har fått mig att se allt på ett nytt sätt"
Patrik: Och dissningarna i matsalen?
Per: Ja..de var medvetna..

Per berättar att han har varit rädd att vara med mig för att han ska vara rädd att alla har rätt att han ska vara bög (vilket alla tror och pratar om, både hemma och i skolan). Han vill inte ge dem den glädjen, att alla som har pratat med honom ska ha rätt. Och att han är hetero tills motsatsen bevisas. Han skulle aldrig kunna ha sex med en man för tanken på det skrämmer honom. Han har ALDRIG ALDRIG nånsin fantiserat om en man. Säger han. Men han kan inte heller se sig med en kvinna för han gillar inte att de ska vara så undergivna i ett förhållande. Han kan porrsurfa på dominanta kvinnor men tanken med killar är skrämmande. Han säger att han måste prata med en psykolog.

Efter den kvällen har han aldrig mer velat prata om detta. Dissningarna slutade, men jag har ju fortfarande massa frågor till honom. Vi såg film några gånger efter det och då trodde folk att vi låg. Sen han fick reda på det har han alltid velat ha någon med sig när vi hittat på nåt. Som ett slags alibi.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut av det här, men jag tar gärna en kommentar. Är det så att han är bög och inte vill erkänna det? Har jag varit för på? Ska jag avvakta? Jag vill ju träffa honom i sommar när skolan har slutat, men han vill ändå ha med nån..är det så att han är rädd att han ska känna nåt för mig? Eller att han faktiskt känner nåt?

Tacksam för de svar/tips/kommentarer jag kan få.