Hej!
Jag har länge känt mig ledsen över att jag inte har många kompisar. När jag var yngre hade jag många kompisar, jag var inte den populäraste i klassen men jag hade nästan alltid någon att vara med. När jag gick i åttan började några av de jag umgicks med att vara för sig själva, de började träffa killar och sånt. Det hände att jag var med dem men jag kände mig alltid ensam, att det var dom och sen jag vid sidan om. Jag umgicks med en annan i gänget som inte heller umgicks med de andra. Det var ju skönt att ha henne, vi hade gått i samma klass sen sexårs så vi kände ju varandra rätt bra. Men hon är lite konstig, hon ljög rätt ofta om att hon hade så många andra kompisar som var äldre eller gick på andra skolor. Det kändes som om hon försökte vara någon annan än den hon var. Hela nian gick jag mest runt och försökte att inte vara ledsen genom att tänka ”snart börjar jag gymnasiet, då kommer jag att få nya kompisar”. Jag har varit på två språkresor och de veckorna har nog varit de lyckligaste i mitt liv. Då har jag fått kompisar som jag lärde känna jättebra, men de bor långt ifrån mig så vi umgås inte, men vi chattar och smsar och så. När jag väl började gymnasiet kändes allt jättebra till en början, jag började umgås med några tjejer som var roliga att vara med och hittade på roliga saker och så. Men efter ett tag kändes det som om när de blev närmare kompisar stod jag kvar som en de just har träffat, de pratade och skojade inte med mig på samma sätt som de gjorde med varandra. Jag intalade mig själv att det skulle lösa sig snart om vi bara lärde känna varandra bättre, jag hade lunch på en annan tid än dom tre gånger i veckan.
Efter ett tag märkte jag att de började umgås mycket själva, och om de hade varit ute på stan alla utom en av dom kunde de skriva på Internet att nästa gång får du också följa med. De nämnde aldrig mig eller frågade om jag ville följa med. Jag blev jätteledsen när jag läste det och grät jättemycket, jag trodde att allting skulle lösa sig.
Strax innan jul började jag umgås med några andra i klassen, de är snälla men de känns rätt så töntiga. Jag känner mig taskig när jag skriver så, men det är så det känns vi är så olika. Vi umgås typ aldrig efter skolan, enligt dom så åker man hem då. Jag vill gärna göra saker efter skolan kanske åka in till stan och fika eller nåt. När jag föreslår det så vill de nästan aldrig och det är tråkigt att alltid behöva vara den som föreslår allt. Vi träffas nästan aldrig på helgerna, de har en del andra kompisar eller så är de hemma med sina familjer. Jag är tyvärr hemma en del på helgerna, jag vill absolut inte det. Jag är ung och vill ut och träffa nya människor och ha kul på kvällarna på helgerna, men om man umgås med dom på helgerna åker man hem vid sju eller så kommer deras föräldrar och hämtar. Jag tänker mycket på hur det ska bli när jag fyller 18. Då vill jag gå ut och festa och ha kul, men jag vet att de inte kommer att vilja göra något sånt. De känns så tråkiga och olika från mig, men vad ska jag göra ingen annan vill vara med mig! Jag vill också gärna åka utomlands med kompisar och ha kul, men det händer ju inte med de. Jag har pratat med min mamma mycket om det här men hon säger bara att jag ska hålla ögonen öppna för andra och fortsätta var trevlig och öppen mot alla. Jag har gjort det sen i åttan men ingen vill ändå vara mer än en bekant till mig. Jag mår väldigt dåligt över det och är ofta ledsen. Jag vill inte leva det liv jag lever nu, jag vill ha kul inte sitta hemma! Jag vill vara som en normal tonåring. Jag vet inte hur jag ska komma i kontakt med en kurator.