Här är troligtvis ett relativt ovanligt problem. Jag mår ärligt talat dåligt över det, någon annan kanske stött på liknande situtation? Detta är precis som det ser ut, en post där jag skriver av mig plågoandar...

Jag flyttade till en annan ort förra året för att plugga på universitetet. Har umgåtts i synnerhet med en speciell individ, som jag dessutom brukat hänga med på fritiden. Han är relativt trevlig utåt, ingen dålig person egentligen. Däremot så är han en ren skör hycklare i det avseendet att han alltid ska klaga på mina "brister" som egentligen inte är brister. Medan han själv i princip är omoralisk, ingen respekt och begår brott.

Man får inte diskutera saker han inte vill diskutera, han blir ofta sur och stressad över vad man själv gör, så fort jag råkar föra en normal konversation, så är sannolikheten stor att det är negativt eller att han inte vill höra.

Han böjer fakta och ofta så "vet" han bara saker. Han bestämmer nästan vad som är faktum i många fall. Han brukar alltid predika om hur fel olika saker är, att jag inte har någon anledning att bli lite småsur om något har hänt som folk ofta blir arg på. Däremot blir han skitsur över obetydliga saker. Det går väl att tolerera om de ska vara gnälliga och klaga på en en eller två gånger. Händer det varje gång man träffas så blir det väldigt tröttsamt dock, speciellt när sakerna han klagar på egentligen är hans egna brister.

De oräknebart många sakerna han jämt klagar på, är saker som egentligen stämmer in på honom. Han projicerar över sina brister på mig. Klagar jag på något väldigt betydligt som många skulle bli galna på, så är det helt plötsligt fel av mig att göra så enligt honom. Men han själv har rätten att klaga på obetydliga saker.

Jag brukar dock inte nämna sådana här saker så ofta, eftersom man inte kan gå runt och bli sur över allt hos folk. Detta gör det desto mer irriterande att han själv ska skapa en argumentation över småsaker som att jag råka säga att jag gillar munkar eller att fiska är tråkigt. Åsikter är uteslutet som det verkar : /?

En gång så ballade han ur totalt på mig, utan någon större anledning och sa att han inte ville snacka med mig längre. Detta var troligtvis pga hans alkoholmissbruk. Väldigt läskigt då han gick från sitt normala tillstånd till helt psykotisk. Vi återfick kontakten några veckor senare dock.

Sedan dess har vi umgåtts regelbundet som man brukar göra. Förbannade på varandra blir man väl ibland, men det är på det naturliga sättet då man bara argumenterar lite, sedan är det över efter 10 minuter. Som allt folk gör.

För fyra veckor sedan ungefär däremot... när jag träffade honom så diskuterade vi lite allmänna saker. Medan vi höll på att diskutera så höll han på med det gamla vanliga "Jag vill inte diskutera det där." som var exakt samma sak som han snackade om. Det var inget stötande, utan bara skolarbete som han även surrade om. Helt plötsligt så fick han ett dampanfall, skrek och slog i väggen. Sedan drog han därifrån. Jag självklart står där, helt ovetandes om vad i helvete han blev förbannad över.

Poängen med denna långa tråd är att, helt oprovocerat och utan vidare så blev han så sur att det alldeles var som att jag var hans värsta fiende. Detta gör mig lite illa till mods fortfarande när jag tänker på det. Han har tydligen sagt upp kontakten totalt utan att säga ett ord, då han blockerat mig på samtliga kommuniceringsprogram.

Det värsta med det hela är att han någon dag tidigare predikat om hur man inte kan bli sur över om någon stjäl av en. Alldeles som det är deras rätt att göra. Då har man iallafall ett vettigt skäl, till skillnad från honom.

Det är alldeles som han har moral men samtidigt förstår han inga moraliska saker alls. Hur kan en person gå från att vara "ganska" tolerant till att helt plötsligt bli spritt språngande galen för ingenting?

Det borde vart jag som blivit förbannad. Det är trots allt jag som tolererat allt hans gnäll, respektlöshet och hyckleri. Det läskiga med det hela är att det är ju vuxna människor man har att göra med, som åtminstone borde ha något vett bakom pannbenet. Det är ju en sak om man är barn och stöter på liknande lägen.

Själv måste man komma med överambitiösa argument för varför man tycker en film är bra när man snackar med honom. Själv kan han bli förbannad och säga upp kontakten utan att behöva ge ett skäl. /facepalm

Jag är i regel väldigt tolerant. Jag bryr mig inte så mycket om saker, t.ex mobbning som brukar vara den mest psykiskt knäckande aktiviteten. Däremot detta fall är speciellt, då det är en nära vän som man i princip umgåtts med i åratal. Som på sina villkor trots att det borde varit "the other way around", helt plötsligt blir psykotisk. Det är plågsammare än vad det låter. Om man tar en jämförese: ett förhållande som tar slut vet man ofta grunderna till varför. Nu är det mer som att man har träffat en psykopat som man ångrar att man ens träffade.

På ett sätt är det skönt att man slipper ha något att göra med sådana här sjukliga personer. Ironiskt nog säger han att jag är konstig på grund av mina svårigheter, vilket åter igen är en projecering och hyckleri. Samtidigt känner jag självförtroendet dryper av lite, när jag fått mycket hjälp av en sådan här sjuklig individ. Får faktiskt lite ångest att en sådan individ ens kan vara en jämlike. Ungefär som att en kriminell omoralisk individ skulle vara jämlik en moralisk och trevlig person.

Sannolikheten är väl ganska låg att han skulle se den här tråden, inte minst kolla på det här forumet. Skulle det hända dock, så hoppas jag att han får en tankeställare för hans oacceptabla och hypokritiska beteende. Har han att tacka för en del saker, men det rättfärdigar ingenting.