sylar:

Har förresten ingen kontakt med denna person nu längre, så det är ingen vits att försöka ändra på honom om det nu hade funnits en magisk metod.

Aha så du ville bara skriva av dig.

Har börjat acceptera och gilla vanliga individer allt mer nu. Hellre det vanliga samspelet än min post längst upp. Ska sluta döma folk som följer det stereotypiska mönstret.

Fagerjärn:

Jag har i snart fyra år till och från fått dras med en fullfjädrad mytoman. Först, när vi möttes i skolan och jag bad om hans MSN, verkade han trevlig och intelligent. Kanske kunde han vara lite väl på ibland, på gränsen till irriterande, men på den tiden anade jag ändå intet ont.

Så småningom märkte jag dock att han började bete sig ganska märkligt. Dels började han att uppvisa tydligt narcissistiska drag, och därpå tilltog även en mytomanisk sida. Han skröt ständigt om hur lyckat hans liv var, med snygga tjejer, resor osv., samtidigt som han behandlade mig som en mindervärdig. Vad jag än sa så skulle han vara bättre/sämre/ha det svårare/vara gladare osv. Jag hamnade i ett stort dilemma - å ena sidan var han en komplett idiot som bara fick mig att må dåligt, å andra sidan hade vi fortfarande våra gemensama intressen.

Min väg ur det hela - det är inte helt över än, men vårt umgänge har reducerats drastiskt på senare år - var att börja ge honom subtila signaler. Detta kunde till exempel vara att agera fullständigt likgiltigt när vi träffades, eller att ignorera honom på MSN. Det tog förvisso ett tag, men till slut verkade han förstå att han inte längre kunde manipulera mig.

Sådana individer är så besvärande!
Hade en person varit rent och skärt jävlig mot en, så hade man bara kunnat ta valet att inte vara upp i dom och strunta i dem totalt. Men är de en del av ens liv, så är det nästan som att ha en skuld hos maffian.

sylar:

Inga problem på den fronten. Sedan hans utbrott så har han försvunnit och blockerat all kontakt med mig.

Jo, blir en ond cirkel. Jag hade faktiskt en del respekt för honom då han var ambitiös och la ner väldigt mycket tid på skolarbete, vilket var min svaghet. Vi hjälptes ofta åt, jag fick en del hjälp t.om. Att jag var tvungen att "depend" på en sådan person tar på psyket.

Ok, javäl... hm. Jag har lite liknande erfarenhet från en gammal vän, men hon var inte aggressiv på det sättet med att bryta kontakten o få anfall o grejer... hon bröt bara ner mitt självförtroende successivt, samtidigt som hon typ "följde efter mig" varje skolrast osv, så att jag inte kunde umgås med andra som inte tyckte om henne, vilket många inte verkade göra :s hon var "anti-allt normalt-som-hör-tonåren-till", typ kärlek, och smink, och shopping... hon gillade att sitta o läsa och att klaga på andra... typ så ja, jag var bara glad när gymnasiet tog slut o jag kände att jag kunde bryta kontakten helt. (vi hade umgåtts sedan första klass) Det fick vara värt det, att "inte ta del av hennes intelligens" mer eller vad fan man ska säga. Det finns andra ambitiösa människor här i livet, som man mår bra av 😛

fölk e konstiga, det e bara att vänja sig.

sylar:

Hur kan en person gå från att vara "ganska" tolerant till att helt plötsligt bli spritt språngande galen för ingenting?

Han gör sig bekväm och tänjer dina gränser.
Låt ingen person trampa på dig som han gör!
Han ser att du är "snäll" och verkar acceptera han som kompis, då gör han mer och mer saker, trampar mer och mer över dig tills jag vet inte vad.
Undvik sådana personer, han är en förtryckare!

diamond_:

Undvik sådana personer, han är en förtryckare!

Mm, tänker jag verkligen göra.

Han har nog någon slags personlighetsstörning, låter ju lite narcistiskt att han inte anser att han själv har några egna brister.

Han låter ju lite jobbig att umgås med, om han heller ladrig ber om ursäkt när han bettett sig grisigt och aldrig inser det, så finns det nog inget större hopp om att han förändras.

Det var väl bra att du blev av med han.

Tråden låst på grund av inaktivitet