Blev egentligen medlem på den här sidan för att ha någonstans att fråga om det här, eh, men har inte gjort det tidigare. Så:

För 1,5 år sedan fick jag kontakt med en person, låt oss kalla hen för Svensson. Svensson och jag kom snabbt att bli mycket nära varandra, och pratade om allt. Hen är väldigt... Särskild med vad hen tycker och tänker, men jag tycker mycket om det. Iallafall: jag gav ett par ogenomtänkta löften (till exempel att hen alltid kan kontakta mig om det är något, och någon gång när hen mådde som värst under nätterna att jag inte skulle somna ifrån hen). Jag inser nu hur dumma de här löftena var, för de innebär att jag aldrig kan åka hem till t.ex. en vän om denna inte har telefontäckning i huset, eftersom jag då inte är kontaktbar, och att jag i princip alltid har sömnbrist eftersom jag inte kan sova förrens runt två varje natt och måste upp tidigt varje morgon.

Detta är jobbigt, ja, men det är värt det. För jag tycker verkligen om Svenson, ja, jag älskar hen. Vi har inget romantiskt eller sexuellt förhållande, men varje gång när vi ses kan vi inte låta bli att vara, tja, nära varandra hela tiden. Ligga i varandras famnar och småprata och sova i princip på varandra och liknande. Det är hemskt fint.

För två veckor sedan var jag hemma hos hen igen. När jag skulle åka hem efter två dagar blev hen väldigt... Förkrossad, eller hur man ska säga. Grät floder och var livrädd. Det blev en puss på kinden och en avskedskram, men sedan gick jag på mitt tåg och åkte därifrån. 

Jag fick dock höra efteråt att jag hade lovat att inte åka ifrån hen igen om hen inte tvingade mig till det. Jag har inget minne om det löftet, men det är inte alls omöjligt att jag sagt så någon gång ändå (är hemskt glömsk av mig). Hen blev och är mycket sårad över detta, hatar mig för det.

För precis en vecka sedan idag gjorde jag dock något värre. Hen har under hela våran tid pratat om att hen vill dö och liknande, men det senaste har det... Urartat. Så till sist sms:ade jag hens mor, bad henne att konfrontera hen och bad även om att inte säga att det var jag som hade berättar det, eftersom hen då skulle lämna mig. Gjorde en fruktansvärt pinsam tabbe: råkade kalla modern för Anna istället för Hanna, och kan inte riktigt släppa det.

Hursomhelst, hens mor berättade att det var jag. Modern tycker att jag är en irriterande, överdriven person som går bakom ryggen på folk. Hen hatar mig, litar inte på mig för femtio öre. "Jag önskar att jag aldrig hade lärt känna dig, fattar du inte det?" "Jag vill inte att du ska vara min mer" "Jag saknar när du var DU". Vägrar lyssna på att jag bara ville väl, gjorde det för hens skull.

Vi pratar fortfarande, men hen påminner mig hela tiden och litar inte på mig alls lika mycket som förut. Hen vill fortfarande inte träffa mig igen och jag har ångest så jag knappt orkar röra mig. Jag älskar hen ju, hen är enda anledningen till att håll sig vid liv för mig.

Vad ska jag göra med situationen, hur ska jag bygga upp hens förtroende för mig igen? Jag kommer aldrig mer att göra samma misstag, vilket jag försäkrar hen om, men hen litar inte på mig.