Glamrock alltså. Vilket spektakel! En läderbeklädd genre som idag, trots att det bara är 20 år sedan den levde och frodades, känns nästintill fridlyst. Nuförtiden domineras musiklivet istället av blygsamma mellansnack och lågmält pianoplink. Less is more, och de headbangande alkisarna med ovårdat språk är sedan länge utraderade från flickrummens väggar och kvinnors fantasier. Eller?

I höstas läste jag böckernas bok, The Dirt, som handlar om de skandalomsusande rockpojkarna i Mötley Crüe och deras alltigenom vansinniga eskapader. Jag råder varenda läskunnig människa med minsta musikintresse att införskaffa ett exemplar (dock rekommenderar jag INTE att sträckläsa den, eftersom det kan resultera i att ens värderingar, kvinnosyn och partytrick förändras radikalt). En av alla frågor som slog mig när jag läste den klassiska biografin var hur de här fyra männen, konstant påtända och gravt dysfunktionella i de flesta sociala sammanhang, kunde ha ett smörgårdsbord stort som Tokyo av tjejer vart de än gick. Klart att jag förstår att Nikki Sixx måste varit en enorm fjäder i ligg-hatten under sina glansdagar, men hur hett är det egentligen med en kille som har fler överdoser på meritlistan än vad han har nitar på sin skinnjacka? Visst såg de (med 80-talets mått mätt) bra ut, men är det skäl nog för kvinnor att kräla runt i kattlådor för att få deras uppmärksamhet?

Nej, tänkte jag. Det där var något slags neonskimrande 80-talsfenomen. Sexual healing, nysprängda tabun och hälsofarliga mängder hårsprej fick människor att gå bananas helt enkelt. Idag är det annorlunda. Idag är det killar som Joshua Radin och Jack Johnson som får sola sig i glansen från tårfyllda flickögon. Idag faller vi för akustiska gitarrer, underfundiga t-shirts och formuleringar som ”when I touch you my heart begins to flutter, cause you're smooth and creamy like peanut butter”. Jag och mina tjejkompisar skulle aldrig tappa fattningen över någon vrålande shemale i bandana, vi värdesätter hjärna och hygien framför våfflad lugg. Det är det som gör oss till millennium-människor.

I den villfarelsen levde jag tills vi allihop begav oss till Stadsteatern, för att se den hyllade glamrockversionen av De tre musketörerna. Till skillnad mot majoriteten av våra tidigare konsertupplevelser var den här föreställningen vräkig, vulgär och oerhört o-indie. Där satt vi, uppfostrade under ett årtionde då Backstreet Boys ofarliga popluggar toppade ”världens sexigaste”-listor, och kände någonting som vi aldrig känt förut. Vad var detta? Så märkligt! Inte kunde väl den abnorma mängden läderchaps och guyliner ha väckt någon slags… attraktion? Jo kära läsare, det var inte bättre än så. Innan ridån hade fallit var tio 18-åriga tjejer upp över öronen förälskade i en dubbelt så gammal man (som bar nästan makabert låga skinnbyxor) och vi skämdes inte ens. Plötsligt var all skeptism över Mötley Crües erövringar som bortblåst. Kvinnorna, kattlådorna… Det tedde sig nu helt logiskt för mig, som i övrigt är en relativt städad millennium-kvinna.

Efter detta förstod jag att ingenting har förändrats sedan 1980. Inte sedan 1880 heller, för den delen. Vi har visserligen fått rösträtt och Gudrun Schyman för sin partner i Let’s dance, men faktum kvarstår: Kvinnor är djur. Jo Ireen von Wachenfeldt, det är sant. Man kanske tror att vi är komplicerade för att vi säger en sak och menar något annat? Man kanske tror att vi har höga ideal för att vi är selektiva på krogen? Vi vill gärna tro det själva. Men sanningen är att vi, precis som alla andra levande varelser, är slavar under våra drifter. Och trots att vi civiliserats till den grad att vi kan förstå det motbjudande i läderchaps, är det en del av vår kvinnliga biologi att fascineras av dem.

Åren har gått. Vi har anpassats, disciplinerats och gillar faktiskt lågmälda singer/songwriters på riktigt. Men för vissa av oss är det omöjligt att kväsa arvet från urmänniskan. Hon gick igång på svett, högljudda vrål och män som svepte in sig i skinnfällar, han har bara kommit i olika skepnader under åren (inte minst i form av glamrockaren). Och hur besinningslöst det än kan tyckas vara att kräla runt i kattlådor för Mötley Crüe, så agerade dessa kvinnor utifrån någon slags instinkt. För mig har det varit dolt, men bevisligen är män i skinn en skör akilleshäl som varken den kvinnliga intuitionen eller simultanförmågan kan skydda oss från. Evolutionen får alltid sista ordet. Hur skulle du annars förklara att en 39-årig skådespelare i Pocahontas-peruk fick tio belästa tonårsflickor att kippa efter andan? Allt som krävdes var ett par sporadiskt skylande skinnbyxor.

Mötley Crue’s första video, till debutsingeln Live Wire från 1981.

“This is Mr. Tim Lucy, he takes care of all the Jack Daniels.“