För Pete Doherty är det crack, för Charlie Sheen är det horor och för Sophia Olofsson är det busvisslingar och ljudet av händer som slår emot varandra. Mer eller mindre destruktiva beroenden, med den gemensamma nämnaren att alla genererar någon form av rus. Jag kan betryggande nog meddela att jag inte har någon som helst erfarenhet av vare sig knark eller prostitution, men desto mer av det senare alternativet. För jag, mina damer och herrar, är vad som i folkmun kallas för musikalfjolla.

Så är det. Jag står fem dagar i veckan på en scen och sjunger, dansar och spelar teater mellan mattelektionerna. Verklighetens High School Musical, där välkammade killar som Troy Bolton tyvärr lyser med sin frånvaro, är paradiset för oss som sedan barnsben lagt veckopengen på danskurser och biljetter till Göta Lejons senaste uppsättning. Vi älskar musikaler, och därför tänker jag viga det här spaltutrymmet åt att försvara en genre som alltför ofta hånas och kritiseras. För vad Jan-Olov Andersson än påstår så är inte musikal synonymt med trams, och inte heller med ätten Wahlgren (som också fått väl många slängar av spott och spe-sleven). Låt mig teoretisera om varför denna bild felaktigt har målats upp, och hjälpa dig slå fördomens kättjor loss så att även du kan tappa andan i en teatersalong inom kort.

Som musikalkramare möts man ofta av åsikten att musikal enbart kan vara flamsigt och dansigt. Ett teaterstycke fast med sämre manus, där man tvingas slänga in några till synes omotiverade sång- och dansnummer för att ro föreställningen i hamn. Tyvärr har branschen på flera håll, kanske framför allt Sverige, fått gett vika för den här uppfattningen och litar inte längre på att musikalen kan sälja sig själv. För att locka publik låter man därför majoriteten av de stora rollerna gå till personer som redan är kända för den breda massan, i bästa fall en etablerad skådis som Rolf Lassgård. I värsta fall en IDOL-vinnare som kan sjunga, kanske dansa, men som aldrig har tagit en teaterlektion i sitt liv, och som nu förväntas leverera en historia fyra kvällar i veckan inför en fullsatt salong. Alla, utom möjligen TV4, förlorar på det här tillvägagångssättet: den betalande publiken, IDOL-vinnaren som förmodligen skulle göra sig mer än rättvisa i ett annat forum och inte minst utbildade musikalartister som faktiskt skulle kunna bära rollen med bravur, men som inte har tillräckligt offentliga ansikten. Föreställningarna blir en kavalkad av shownummer (förmodligen storslagna och väl koreograferade förvisso) där affischnamnen får visa sitt omfattande sångregister, till priset av att musikalens budskap, historia och dialog bortprioriteras. Är det då konstigt att genren förlorar i status och trovärdighet?

Koreografen Roine Söderlundh sa en gång att när orden inte räcker till börjar man sjunga, och när musiken inte räcker till börjar man dansa. Det är så musikal ska ses och göras. Inte som ett skådespel med inslag av sång och dans, utan som en förlängning av vad teater ensamt kan uttrycka. Den kicken som infinner sig när du lyckas kombinera musikalens tre byggstenar går inte att jämföras med något annat, du lämnar dig själv och uppnår något slags nirvana av konstarter. Jag har aldrig känt mig så levande som när min musikalklass spelade Jekyll & Hyde, en föreställning om galenskap, lust, kärlek och varför det är omöjligt att skilja det goda från det onda i människan. Min kropp var öm, min hjärna var gröt och jag träffade inte någon annan än mina medspelare på flera veckor. Att vara instängd i teatern och långsamt försöka bygga en berättelse var bland det sjukaste och häftigaste jag har varit med om. När publiken till slut kom fick vi se dem skrika, skratta, gråta och reagera på något som vi vigt månader av våra liv åt att försöka förmedla. Det var värt varenda muskelsträckning i världen.

[img]
Foto:Julia Lindberg

Musikal kan, mer än någon annan konstform, få varenda fiber i dig att brinna. Konceptet att förena tre så starka grepp som sång, dans och teater är bäddat för att beröra, och därför är det synd att så pass många går omkring med bilden av musikal som innehållslöst larv med inslag av piruetter och kändisfejs. Därmed inte sagt att musikaler inte kan vara larvigt. Herregud. Några av världens mest framgångsrika musikaler har nått en bred publik genom att vara larviga. Musikal är en genre som inte nödvändigtvis måste vara seriös, men som förtjänar att tas på allvar, både av sina utövare och av sin publik. Jag önskar alla att få vara med om en riktigt välgjord musikalföreställning, det är en upplevelse så maxad att man inte kan bli annat än beroende. Så ni som fördömt hela musikalgenren efter att ha sett någon kass uppsättning eller filmversion, vänd andra kinden till! Snart kanske du hittar föreställningen som ger dig lyckligt-ont-i-magen, när du busvisslande ställer dig upp i bänkraden och slår händerna mot varandra. Fortsätt söka kicken! Att vara musikalmissbrukare kommer aldrig ge dig allvarligare biverkningar än lyckorus, och eventuellt en lite mer dansant tillvaro.

Lathunden för dig som vill hitta din egen musikal:

Musikalen för skeptikern: Avenue Q
”En musikal för iPod-generationen” var det någon som sa. ”Mupparna möter South Park” är en annan beskrivning. Sant är i alla fall att denna barnförbjudna dockteater är en kontroversiell historia. Rasism, porr, homofobi och one night stands är bara några av alla tabun som behandlas av invånarna på Avenue Q. ”Pant-wettingly funny” står det utanför teatern i London där den spelas, och jag kan bara hålla med.

Musikalen för dig som vill bli berörd: RENT
Första gången jag såg RENT grät jag konstant i tre timmar. Likadant andra, tredje och femte gången. Det är omöjligt att inte bli förälskad i historien om ett konstnärsgäng från 80-talets aidsdrabbade New York, människor som skapar och älskar och överlever så gott det går. Upphovsmannen Jonathan Larson avled oväntat kvällen innan musikalen hade premiär, och fick aldrig uppleva effekterna av det fenomen han skapat, vilket gjorde att musikalens budskap om att ta vara på alla livets minuter blev ännu viktigare för skådespelarna. De svor att hålla hans vision levande i alla föreställningar de gav och idag, 14 år senare, förändrar den fortfarande liv.

Musikalen för den panka: Glee
Det går inte att komma ifrån att en musikalbiljett ofta kostar minst lika mycket som det smakar. Vilken tur då att TV4 finns, och att de varje vecka sänder glädjeämnet Glee för att dämpa sina tittares söndagsångest. Serien handlar om McKinley High, en vanlig amerikansk High School där djungels lag råder. Lägst ner i hierarkin hittar vi kören, eller Glee Club som den kallas, vars medlemmar får dras med nördstämpeln och konsekvenserna av att vara skolans hackkycklingar. Detta tills Will Schuester tar över rollen som körledare, fast besluten att visa vad ungdomarna faktiskt går för. En superrolig, superhyllad och supertöntig serie, skapad av Ryan Murphy som tidigare gjort Nip/Tuck. Förutom kärlek, graviditeter och drömmar bjuds man som tittare även på strålande shownummer och musikaliska potpurrin.

Musikalen för dig som ”redan har sett allt”: Wicked
Okej, du kan Trollkarlen från Oz. Men har du någonsin undrat varför trollkarlen egentligen ville döda den elaka häxan? Eller varför den goda häxan väntade till slutet med att berätta för Dorothy att de röda skorna kunde ta henne tillbaka till Kansas? Du får svaren i musikalen Wicked, en historia om häxorna och Oz som det var innan Dorothy och Toto blåste dit. Storslagen musik och ett smart manus har gjort nyskrivna Wicked till en av världens mest omtalade och älskade musikaler.

Musikalen för dig som inte är särskilt religiös och sörjer det eftersom du går miste om extasen och känslan av att livet är större än dig själv och därför behöver söka liknande kickar på annat håll: Hair
Jag var nyligen i London tillsammans med min musikalklass, och sista kvällen gick vi och såg en ny uppsättning av Hair på Apollo Victoria Theatre. Visst förväntade vi oss att det skulle vara bra, fantastiskt till och med, men det vi upplevde därinne var så mycket mer än en bra musikal. Allt det där jag skrev om hur historien ibland bortprioriteras för att man vill fokusera på ”snygga nummer”? Det var så långt ifrån den inställningen man kan komma. Historien, och ensemblen, var så stark och övertygande att vi bara kapitulerade. Kvällen slutade med att alla stormade scenen, dansade med skådespelarna och sjöng ”Let the sunshine in” med tårarna rinnande ner på kinderna. Är du inte drogliberal och för fri kärlek innan, så är du det efteråt (åtminstone för ett par timmar).