”Var snäll mot nördarna. Chansen är stor att du kommer jobba åt en” är ett klassiskt citat från ärkenörden och miljardären Bill Gates. Alla har vi intressen som vi brinner för. Det kan vara matlagning, stjärnbilder eller Sugarbabes. Men när övergår hobbyn från att vara ett tidsfördriv till att bli en livsstil?

”Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist” är en härlig bok på många sätt. Anders Rydell och Klas Ekman förser läsaren med ovärderliga tips på hur man bäst bygger nätverk, höjer sin lön och går sängvägen till framgång. I sista kapitlet berättar Rydell och Ekman om sina egna resor i ”världens roligaste och brutalaste yrke”, med start i barndomen. Anders skildrar mycket underhållande hur hans far varnade unge Anders om farorna med att bli förläst. Att vara förläst innebär, enligt Anders pappa, att bli så pass intresserad av något att man förlorar kontakten med verkligheten eftersom hela ens huvud är fullt av ord och idéer.

Att bli besinningslöst intresserad av något råkar vara en specialité, kanske till och med ett karaktärsdrag, som jag besitter. Ungefär tre-fyra gånger per år faller jag hals över huvud för en artist, företeelse eller något annat som råkat äntra mitt medvetande. Och precis som Rydell den äldre säger så blir man så fylld av idéer, kreativitet och nya intryck att man balanserar på gränsen mellan produktiv och galen. Det börjar med en Håkan Hellström-låt, det blir en till och vips så sitter du där klockan fyra på morgonen i en randig tröja med gitarren runt halsen, och märker inte hur länge du spelat förrän huden på fingertopparna är lika hård som dekadensen i ”Uppsnärjd i det blå”. Till slut räcker det med att höra någon i P3 prata göteborgska för att inspirationen ska träffa dig som ett brännbollsträ mot tinningen.

Skruven som kontrollerar hur mycket det är okej att intressera sig för något lossnade när jag var i 12-åldern, och sedan dess har jag bytt garderob, ordförråd och hobbys ungefär en gång i kvartalet. Man skulle i själva verket kunna dela in mina tonår i perioder baserade på vad som var min tillfälliga hook. Vi har exempelvis hiphop-eran, då jag klädde mig i stora jeans, svor på engelska och klottrade Snook-texter på varenda bänk i skolan. Under OC-perioden lyssnade jag uteslutande på indieband från Kalifornien, anlade min svaghet för nördar (lika barn leka bäst) och hade läppglans 24/7. Som 15-åring upptäckte jag Filip och Fredrik och fick ett nytt ordförråd, nya framtidsvisioner och en nyfunnen kärlek till rockfarbröder som Dylan, Springsteen och Lundell. Listan på saker jag vurmat för är lika lång som Obama är hoppfull.

Till skillnad från Anders Rydells föräldrar har mina aldrig försökt stoppa plötsliga infall av intensiv kärlek. Kanske för att jag förklarat grundligt hur det hela fungerar. Om man känner sig trött och nere utan anledning så går man till doktorn, som efter ett blodprov ofta fastställer att man lider av exempelvis järnbrist. För att råda bot på detta ordineras man att äta mer järn, och så fungerar även förlästhet. Känner jag ett behov av att lyssna på Dolly Parton’s ”Here you come again” två veckor i sträck (autentiskt exempel), så måste det behovet tillfredställas. Att påstå något annat vore som att säga ”Är du hungrig? Tyvärr tror jag inte mat är lösningen på problemet”.

Därför vill jag uppmana alla er därute som har en hook, kväs den inte! Bejaka den! Du kommer lära dig saker på kuppen. Kanske inget världsomvälvande, men ett nytt gitarrackord eller två kan vara nog så härligt att kunna som pq-formeln. ”Det är coolt att vara smart” är en slogan vuxna ofta slänger sig med för att uppmuntra barn att lägga manken till i skolan. Och kunskap må vara makt, även om det är allmänt känt att det på landets skolgårdar knappast är förmågan att kunna rabbla alla ben i kroppen som scorar på innelistan. Men låt inte detta stoppa din fascination för mänsklig anatomi! Historien har lärt oss att det lönar sig att vara smart och nästintill maniskt engagera sig i sina intressen. Se och lär av Bill Gates, Steve Wosniak och Peter Parker. På högstadiet kanske en slacker rankas högre än en hacker, men i slutändan det är nördarna som får sista ordet. Ofta ett välformulerat sådant.