Efter sommaren inleds mitt nionde ångestfyllda år med depression. Vad är det du vill veta?
För ett par år sedan, efter åtta olika mediciner och fler psykologer, läkare och psykiatriker än jag kan räkna till så insåg jag lite bittert att vissa personer bara inte blir bättre, oavsett vad alla naiva människor runt omkring säger. Nu äter jag ingen medicin längre och jag pratar inte med någon.
Man vänjer sig vid ångesten, men den bränner lika starkt i bröst och skinn som innan, man blir bara inte så panikslagen när den kommer krypandes.

Det blir inte lättare och man lär sig inte leva med den. Allt eftersom man lär sig hantera vissa saker, tankegångar och sådant till exempel, så byter depressionen skepnad. Ungefär en gång om året bryter jag ihop, stänger helt av, försöker ta livet av mig kanske, när jag var yngre försökte jag försvinna, och sen tvingar samhället upp en på fötter igen.
Det är oerhört svårt att finna motivation till någonting alls, det ligger alltid någon slags meningslöshet och spökar i bakhuvudet.