Egentligen var det inte något som talade för att läsa Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder. Första felet finns redan på framsidan; författarens namn är större än titeln, vilket jag tycker är en ganska viktig detalj. För även om man påstår att det är insidan som är viktigast och att utsidan inte spelar någon roll, så gör den faktiskt det. Klart att man hellre läser en bok med en tilltalande framsida.
Men jag fångades direkt och det var lätt att bli kvar. Boken handlar om ett mystiskt tvillingpar med en hemsk barndom i bagaget. De bygger upp ett nytt liv, men det förflutna finns ständigt med, liksom de bådas tankar och ofta mycket absurda funderingar.
Tvillingparet, Jannis och Sonya, glider ifrån varandra ibland men kommer hela tiden tillbaka till en nära gemenskap. De flyttar till en avlägsen by där "alla känner alla"-mentaliteten råder. Där öppnar de ett café och man får på så sätt lära känna byn litegrann och framförallt två personer, en ensamstående mor och hennes dotter. De fyra blir mer och mer insyltade i varandra och det blir alltmer uppenbart att något som kommer påverka dem alla är på väg att hända. Något som förklaras lite diffust, är svårt att lista ut och därför driver handlingen framåt mycket skickligt.
En annan viktig beståndsdel i boken är Rösten, Han, en slags övernaturlig makt som skulle kunna beskrivas som Gud fast som Sonya hela tiden poängterar är något helt annat än Gud. Det är något som styr hennes liv och som kanske egentligen är hennes undermedvetna. Man vet inte så noga.
Det bör också nämnas att boken är en cirkelkomposition. Början är slutet och slutet är början tills man inte riktigt vet vart allt egentligen startar och hur handlingen kom till det som händer någonstans i mitten.
Helheten är en balansering på gränsen till att vara för otydlig. Övertippningen sker dock inte och jag slutar heller inte att överraskas. Om du lyckas lista ut slutet innan du läst klart den kan du nog nästan klassa dig som synsk.
Bokens slut skulle kunna vara ordlistans svar på en kuliminerande upplösning. Våld, sanningar och tankar som man själv fått måla upp i sitt huvud under läsningen träder nu fram tydligt. Det är överraskande, spänningen finns där och rysningarna infinner sig säkerligen också. Frågan är om det blir lite för mycket. Man kan få en känsla av att författaren tryckt in allt som rimligtvis går att trycka in. Men det spelar faktiskt ingen roll, för hursomhelst är det en underbar bok. Även om den fick mig att må lite illa ibland, eller kanske just för att den gjorde det.
Betyg: 4 av 5
Amy Karlsson:
En sida lästes och sedan viste jag att jag var fast. Jag var fångad och det var lät att bli kvar.
visste, lätt
Amy Karlsson:
Det är ett mystiskt tvillingpar med en hemsk barndom i bagaget. Det bygger upp ett nytt liv men det förflutna finns ständigt med
Kanske bättre att inleda med "Boken handlar om ett mystiskt". Sen ska det stå "De bygger upp"
Amy Karlsson:
alla känner alla mentaliteten
"alla känner alla"-mentaliteten
Amy Karlsson:
de ett kaffe och
café
Amy Karlsson:
bollplanklet missas aldrig.
bollplanket
Amy Karlsson:
spännigen finns där
spänningen
Jag tycker recensionen känns lite otydlig. Får inte riktigt grepp om vad du tycker om boken. Det framgår inte riktigt i texten att betyget ska hamna på en fyra.
Amy Karlsson:
Egentligen var det inte ens något som talade för att jag skulle läsa Carin Rydbergs Den som vässar vargens tänder.
stryk "ens"
Amy Karlsson:
Boken handlar om ett mystiskt tvillingpar med en hemsk barndom i bagaget. De bygger upp ett nytt liv men det förflutna finns ständigt med. Liksom de bådas tankar och ofta mycket absurda funderingar. Det är troligtvis inte tankar som du känner igen dig i men förmodligen intresserar de dig.
Det här stycket, liksom de två föregående meningarna, innehåller inget skiljetecken eller bisats förutom punkt, och därför blir de väldigt hackiga att läsa.
Amy Karlsson:
Där öppnar de ett cafén och man
café
Amy Karlsson:
får på så sätt lära känna by litegrann
byn
Amy Karlsson:
Dessa fyra karaktärer spelar mot varandra och bollplanket missas aldrig.
Lite oklar liknelse.
Amy Karlsson:
rysningarna innefinner sig säkerligen också.
infinner sig
Jag håller med André om att den känns lite otydlig. I synnerhet slutet som innehåller ganska långsökta metaforer.
Det jag tycker du ska jobba på är meningsuppbyggnaden i det andra stycket, och sedan försöka förklara lite mer i klarspråk vad du tycker om boken.
Erik Nahlén:
Jag håller med André om att den känns lite otydlig. I synnerhet slutet som innehåller ganska långsökta metaforer.
Det jag tycker du ska jobba på är meningsuppbyggnaden i det andra stycket, och sedan försöka förklara lite mer i klarspråk vad du tycker om boken.
Förstår vad ni menar. Gör kanske en total omarbetning.
Amy Karlsson:
Jag vet inte om det är okej men nu blev recensionen i diktform istället.
Hmmm ... jag är i allmänhet väldigt positiv till nya sätt att skriva recensioner. Poängen med den här är väl att den ska fungera som en riktig dikt också, men jag är osäker på om den gör det, är som ni vet inte så insatt i det här med dikt och poesi.
Vi får tillkalla experthjälp.
Jillie Kaaret:
Vad tror du?
Jag är allergisk mot det mesta vad dikt och poesi heter. Gillade recensionen bättre som den var innan ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Erik Nahlén:
Vad tror du?
Jag vet faktiskt inte.
Jag känner inte direkt poesin i dikten. Jag har inget emot mediet men då måste det också vara poetiskt - det är i alla fall min åsikt. Jag håller med André om att jag gillar den tidigare versionen mer.
Uppdaterad
Amy Karlsson:
Jag fångades direkt
Kanske bättre att inleda stycket med ett "Men" eftersom du inleder med en negativ ton.
Amy Karlsson:
överraskande, spännigen
spänningen
Amy Karlsson:
rimligtviss går att trycka in
rimligtvis
Sådärja. Nu var det myyyycket bättre ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
Nu var det ju skitbra Amy ![[bigsmile]](/img/smilies/bigsmile.gif)
Uppe
Tråden låst
