Jag var sju år när jag skickade in mitt första bidrag till Melodifestivalen.

Låten hette ”Du är den jag dyrkar”, och än idag tycker jag den är rätt så klämmig. Jag var sex år när jag lärde mig ”Piccadilly Cirkus” utantill och blev Pernilla Wahlgren. Min bästis lärde sig ”Främling” så hon fick vara Carola, och vi brukade låtsas att vi var ihop med Björn Skifs och Tommy Nilsson. Medan våra jämnåriga kamrater lekte med Barbiedockor dansade vi runt i fjäderboor, ringde till skivbolag och bönade om att få skivkontrakt. Jag var nio år när jag träffade Carola första gången och tappade talförmågan. För mig var hon en gudinna i silvertights.

Men all things must pass som George Harrison sjöng, och någonstans på vägen insåg jag att det fanns andra artister i världen än de som blir upptäckta av Bert Karlsson och stylade av Rickard Engfors. Schlagerfjollan växte upp och gick igenom nya faser som bland annat hiphopfjolla, rockfjolla, popfjolla och Steve Wonder-fjolla. Men varje år vid ungefär den här tiden är det något, eller någon, i mig som väcks till liv.

Klart man kan spela oberörd. Jag kan gå på Markus Krunegård-konserter och ha svarta naglar och kolla på ”Popcirkus”, trots att jag vet att det i början av februari inte finns någon återvändo. Det är då mitt gamla jag i fjäderboa vaknar och kräver uppmärksamhet. Det spritter i benen, rycker i mungiporna och jag är medveten om att det anses ruskigt ocoolt, men herregud vad jag älskar Melodifestivalen. Melodifestivalen (eller Mello som jag hemtamt kallar den) uppfostrade mig, grundade mina ideal och min livssyn. Det var till tonerna av tre minuter långa låtar som jag formade någon slags personlighet, och lärde mig att det viktigaste i livet är att lyssna till ditt hjärta, never let it go och i morgon är en annan dag.

På lördag går startskottet för årets spektakel och lita på att jag kommer sitta bänkad. Fullt rustad med stjärnchips, bubbel och fjäderboa ska jag och mina vänner traditionsenligt föra protokoll över de snyggaste kläderna, fulaste kläderna, bästa låtarna och galnaste kupperna. För att du ska bli lika exalterad som jag över den stundande festen listar jag de tre viktigaste orsakerna till att följa Melodifestivalen i år:

1. Programledaren Petra Mede.
Maken till tjej får man leta efter. Jag älskar Petra Mede nästan lika mycket som jag älskar festivalen, och det säger inte lite. Hon har fått den nästintill omöjliga uppgiften att axla både Kristian Luuk och Björn Gustafssons mantel efter succéåret i fjol, men jag är säker på att hon kommer klara det med bravur och vara bländande snygg när hon gör det.

2. Måns Zelmerlöw och Marie Serneholt
Sveriges kanske käraste kändispar ska tävla mot varandra, bara det är ju en anledning att föra protokoll! Marie tävlar i första deltävlingen, och Måns fredagen efter. Hur ska detta sluta? Kommer Sverige delas upp i två läger? I så fall vet jag vem jag kommer lägga min röst på. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det är den utav dem som heter Albert i mellannamn.

3. Nya röstningsregler
En så kallad ”internationell jurygrupp” har tillkommit, med sikte inställt på vad som går hem i Eurovision Song Contest. Detta kan kanske vara första steget tillbaka till våra forna glansdagar i tävlingen, för även om det är svårt att tro när man år efter år för höra ”la Suède deux points” så har Sverige vunnit hela kalaset inte mindre än fyra gånger! Låt oss alla be en bön för att i år blir året då en ny ”Waterloo” får se dagens ljus.

Avslutningsvis vill jag önska varenda en av er en riktigt glammig och glittrig galakväll på lördag. Hoppas att låtarna är fantastiska, dekoren lila och att publiken viftar lika frenetiskt med ballonger som de gjort föregående år. Om inte kan man ju i alla fall roas av att Caroline af Ugglas, som tävlar med låten ”Snälla snälla”, har en här-går-man-skylt tatuerad på handleden.

Glad Melodifestival!