Han blev utsedd till årets manliga artist på Grammisgalan, årets artist och årets liveakt på P3 Guld och än är inte galasäsongen slut. Hans album ”För sent för Edelweiss” som släpptes i våras höjdes till skyarna av en lyrisk kritikerkår, och någonstans däremellan blev han tvåbarnsfar. Ständigt aktuell är du, älskade Håkan Hellström.

Historien om popmiraklet Håkan tar sin början en bit utanför Göteborg, hemma hos en fotbollstokig pojke som på sin tionde födelsedag får det trumset han så länge önskat sig. När samma pojke börjar på snobbiga Samskolan träffar han ett gäng killar som inte heller känner sig riktigt hemma bland de andra eleverna. Tillsammans bildar de det idag för oss välkända bandet Broder Daniel. Efter många år av slit i replokalen utan några större framgångar bestämmer sig Håkan för att lämna gruppen, och strax därefter slår Broder Daniel igenom. Aouch. Så medan Håkan slår dank på Göteborgs gator och går söka-jobb-kurser turnerar bandet han tidigare varit trummis i land och rike runt och upplever allt det Håkan drömt om sedan barnsben. Den längtan, desperation och ångest som plågar honom under tiden får utlopp i låtskrivandet. Efter en tid återkommer han ändå som basist i Broder Daniel, men då med en hel skattkista av egen musik i bakfickan som ivrigt väntar på att få möta världen.

Våren 2000 slog ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” ner med dunder och brak. Det var mest menat som ett kul projekt kompisar emellan, men resulterade i ett genombrott som inte liknade något annat. Med en låt som under tre minuter var sprängfylld av längtan, efter kärlek och efter att få komma bort, och en röst som sjöng rakt in i hjärtat på svårflirtade musikrecensenter slog han bort fötterna under ett helt folk. Euforin var total, både hos den ständigt växande fanskaran och hos Håkan själv. När debutalbumet med samma namn kom ut blev Håkan geniförklarad. En spattig göteborgare som struntade i allt vad kredd heter var precis vad Sverige behövde efter ett ironiskt och ängsligt 90-tal. När ingen trodde han kunde briljera mer började han turnera, och efter konserterna formligen sprutade det superlativ ur recensenterna och publiken, om de ens var förmögna att prata överhuvudtaget.

Att se Håkan live är, som han själv uttryckt det, att få en enkelbiljett till himmelen. Hans förmåga att sätta ord på känslor vi inte ens visste att vi hade och att sjunga som om det hängde på liv eller död gör honom unik i sin bransch. Fortfarande har folk svårt att kontrollera sin kärlek till den nyfödde popkonungen, och ett tidigt exempel på det är rockkritikern Per Bjurman. Under premiärturnén besökte Håkan Stockholm och passande nog var ”Musikbyrån” där och filmade kvällen. Mitt under låten ”Dom dimmiga dagar” stövlade Bjurman (som förövrigt hade tendens till afro på den tiden!) upp på scenen och gjorde det ett helt land drömde om: Tungkysste Håkan Hellström. Varför? ”För att han förtjänade det”.

Åtta år och fem album senare har mycket förändrats. Poppojken i sjömanskostym som ville dans dans dansa i maximal hastighet har vuxit upp, hittat kärleken och blivit tvåbarnsfar. Även musiken har mognat, galna gitarrslingor uppsnärjda i det blå har ersatts med feta boogie woogie-beats som doftar 60-tal. Texterna handlar inte längre om viljan att få veta om kärlek finns, utan om att hur svårt det kan vara när man väl har hittat den där kärleken. Men glöden, känsloexplosionerna, drömmarna, de fantastiska melodierna och närvaron som kännetecknar Håkan Hellström är intakt. 00-talets kanske viktigaste artist har fortfarande ett sätt att berätta som är totalt avväpnande, ärligt och oförutsägbart.

Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om Håkan Hellström. Om hur han är dyrkad av både 8-åringar och 88-åringar. Om kärleken till Taube och samba. Om hur han förvandlade ”Allsång på Skansen” till något coolt och om hur jag på allvar överväger att resa 30 mil för att få se honom och bandet spela en sista gång innan han eventuellt blir pappaledig. Men sådana beskrivningar blir överflödiga. Förstår man hans storhet så gör man det, och gör man det inte så kommer man kanske aldrig göra det heller. ”Oss är en frälsare född” stod det på Nöjesguidens framsida ett halvår efter hans genombrott, och mer än så behövs inte sägas. För snart nio år sedan frälste han ett land, vi hämtar fortfarande andan och han är värd varenda tungkyss i världen.

Det är så jag säger det.

Tre guldkorn från youtube:

Per Bjurman i det legendariska Håkan-hånglet:

"Känn ingen sorg för mig Göteborg" live på Hultsfred 2001

"För en lång lång tid" live i Nyhetsmorgon 2008