“I have been to hell and back, and let me tell you it was wonderful.”
- Louise Bourgeois

LOUISE BOURGEOIS
CENTRE POMPIDOU
5 mars 2008 – 2 juni 2008
I mitten av april 2008 besökte jag Paris med min dåvarande gymnasieklass. Ett självklart besök på resan var Centre Pompidou, moderna museet. En byggnad med el, vatten och luftledningarna på utsidan, och en rulltrappa som även den sträcker sig utmed fasaden. Bara byggnaden är värd att ställas ut inuti sig själv. När vi besökte museet ställdes det ut cirka 200 skulpturer, teckningar och målningar gjorda av den 96-åriga konstnären Louise Bourgeois.

Louise Bourgeois är en världsberömd och kontroversiell konstnär och även en bit levande konsthistoria. Hon utbildade sig i Paris på trettiotalet inom måleri men på sjuttiotalet slog hon igenom som skulptör och idag så tillverkas de flesta av hennes verk med hjälp av järn, sten, tyg och liknande material. Hon byter mellan feminina och maskulina material, små och kolossala verk, många tillhör den senare kategorin och de hjälper till att göra hennes uttryck starka och påträngande. De väcker en reaktion hos betraktaren.

Hon har aldrig tillåtit sig att bli insorterad i ett fack. Hennes arbeten i brons och textil är så annorlunda jämfört med varandra, men har ändå samma känslomässiga styrka.

På sjätte nivån av Pompidou hittar man Bourgeois utställningssalar. De är personliga, dunkla, klaustrofobiska, lätt surrealistiska och behandlar ämnen såsom otrohet, feminism och moderskap. Alla sådana saker som påverkat hennes liv och konstnärskap starkt.

Man får med denna utställning en möjlighet att följa hela Bourgeois utveckling. Både konstnärligt och privat, även om denna utveckling inte är särskilt stor eller märks av mycket. Hon gör reproduktioner av sina egna verk om och om igen och därför kan man aldrig riktigt bestämma under vilken del av hennes karriär de är skapade. Även det faktum att de alla utgår ifrån samma känslor, samma händelser, samma företeelser, gör det till en svår sak att tidsbestämma verken.

Bourgeois familj hade en firma som renoverade renässanshem, hennes pappa hade en affär med barnflickan i 10 år, mamman vägrade att se detta. Mycket av detta påverkade den unga Louise som verkar fastnat i en ond cirkel. De flesta konstnärer använder konsten till att bearbeta trauman, Bourgeois låter sina bli konsten och på så sätt pressar hon ihop alla sina verk till ett enda stort verk som aldrig förändras, bara upprepas. Ett tidlöst verk av stor betydelse.

Bourgeois har en otrolig förmåga att skapa objekt som förkroppsligar våra djupaste inre konflikter. Till exempel Maman, hennes spindelskulptur som är en gestaltning av hennes moder som var en spinnerska och sömmerska. För Louise representerar det känslan av att vara snärjd, att inte kunna skilja mellan trygghet och fångenskap. Hon använder mycket lås, galler, reglar i sina skulpturer och verk vilket ger en obehagskänsla hos betraktaren. Allt som på något sätt hindrar ett fritt liv, ett fritt tänkande.

Det intressanta är berättelsen om henne själv som denna utställning berättade för oss som betraktare. Om och om igen blottar hon sig, sin själ, och sina känslor och upptar frågor om de trauman som hon upplevde under sin barndom. Många har försökt att tolka henne men skall man tro henne själv har ännu ingen lyckats. Men man får i alla fall reda på mycket om denna kvinna, både som konstnär, men även som privatperson. Hon använder sina dokument, det är så hon kallar sina minnen, som ett utgångsläge för att berätta en historia om svek och lögner. I sina verk så ältar Bourgeois sina barndomstrauman och tillåter dem att bli hennes drivkraft.

Det som berörde mig mest var alla dessa celler som hon gjorde under 80- och 90-talet, som finns i olika former runt om utställningen. Så små bitar av hennes liv som blivit förkroppsligade och ständigt påminner om de trauman hon har utsatts för. Och detta görs genom cellernas innehåll, alla material man kunde hitta i ett borgerligt hem under början på 1900-talet, vävar, nålar, trådspolar, kläder, speglar och möbler. Även nästan ett år efter jag besökt utställningen får jag gåshud av att tänka på dessa celler, känslan av att stå och titta in, att ständigt hitta nya detaljer, nya störande bevis på en förstörd ungdom kan inte beskrivas utan måste nästan upplevas.

Hennes arbete tar även itu med den kvinnliga kroppen som i dag är en väldigt relevant fråga, när man ser till den besatthet som vårt moderna samhälle har, allt skall göras om. Det skall klippas, klistras och arrangeras om. Alltid är de det yttre som det fokuseras på. Men det handlar i Louise Bourgeois verk om att även se insidan, och kanske på ett skrämmande sätt även försöka ändra den, att försöka klippa och klistra i sina tankar, försöka hålla reda på innehållet.

Hennes arbete är så fascinerande på grund av hennes mod, så mycket av hennes personlighet används i konstskapandet. Intelligens, kaxighet, engagemang, viljan att ta risker, emotionellt och politiskt innehåll. Hon är uppenbarligen inte rädd för att göra narr av sig själv och sin konst, och det är för mig en bra konstnär.

Om du någon gång har möjligheten att se en utställning av Louise Bourgeois, ta den, du kommer inte att ångra dig.