"I Sverige har vi kommit långt när det gäller jämställdhet och att starta egna företag i dag är inte något problem för oss kvinnor. Antalet kvinnor som gör det är dessvärre alldeles för lågt jämfört med män.
Men det är inte männen som hindrar kvinnor att bli framgångsrika. Hindren kommer i stället från kvinnliga medsystrar som inte klarar av att se en framgångsrik kvinna lyckas bättre än vad hon själv har gjort, eller tror sig kunna göra. I stället för att kvinnor uppmuntrar varandra förekommer illvilliga rykten om andra framgångsrika kvinnor i syfte att sänka deras framgång.
Jag får ofta frågan om jag anser mig vara feminist. Att jag svarar nej får många kvinnor att hoppa till. Feminism är för mig något omodernt, ett begrepp som inte passar in i vårt samhälle i Sverige år 2009. Feminismen i dag lär unga tjejer att män får högre lön, att kvinnan ska stanna hemma med sjukt barn, att killar är bråkiga och stökiga i klassrummet och tjejer är tysta och söta. Att unga uppfattar vårt samhälle så här är för att någon har sagt åt oss att det är så här det går till, och det ansvaret bär feminismen, enligt mig.

I går var det den Internationella kvinnodagen. En dag som jag egentligen inte anser vara nödvändig, i alla fall inte när det handlar om jämställdhet. Däremot kan dagen fungera som en uppmaning till oss kvinnor. Vi måste lära oss att samarbeta - under utbildningen och under karriärjakten på arbetsmarknaden. Precis som männen gör.
Men eftersom feminismen tydligt visar att kvinnan är underordnad försöker kvinnor att ställa sig in hos männen i stället för andra kvinnor. Utan att vara medvetna om det så medverkar vi kvinnor till att underordna vår ställning i samhället, genom att vi inte hjälper varandra till framgång. Det här är ett arv från det patriarkala samhället vi tidigare levt i och så länge vi inte är medvetna om det hela så kommer det att fortsätta och kvinnor kommer vara den grupp som tjänar sämst på arbetsmarknaden.

Jag har som 18-årig tjej tagit mig in på arbetsmarknaden. Jag har aldrig upplevt arbetslivet som tufft för att jag är en kvinna, men det gäller endast när jag har träffat män. Männen tycker generellt att det är coolt att en ung tjej som jag vågar satsa allt på det jag tror på. Attityden från kvinnor har däremot varit annorlunda. I stället för framgångsrik är jag en blåst blond tjej som tror att jag är något. Jag är till hundra procent säker på att det här i grunden handlar om avundsjuka och dålig självkänsla. Det andra tjejer i min ålder eller uppåt egentligen inte klarar av är att se min framgång, vilket är tragiskt.

Till och med när jag råkade ut för ett sexuellt övergrepp utomlands förra sommaren så var det, observera, tjejer, inte killar, som menade att jag fick skylla mig själv.
I Sverige har vi kommit oerhört långt i jämställdhetsfrågan, vilket är fantastiskt. Men låt oss inte stanna där utan kämpa för en ännu bättre tillvaro för oss alla. Genom att uppmuntra varandra till framgång kan vi komma hur långt som helst. Bara om vi kvinnor vill fortsätta vara de som tjänar sämst på arbetsmarknaden ska vi fortsätta som tidigare. Jämställdhetsfrågan är ingen könsfråga utan snarare en kvinnofråga, oss kvinnor emellan. Det är vi som kan förändra klimatet. Det är vi som kan göra skillnad. Medsystrar, vi måste börja hålla ihop!"

Vad har ni för tankar kring denna texten? Är kvinnlig avundsjuka ett hinder när det kommer till jämställdheten?