Är 17 år och har aldrig varit kär eller haft ett förhållande. Har varit på g med killar osv men i efterhand har jag kommit underfund med att många av dessa "relationer" främst har byggts på att jag så gärna har velat ha dom. Med andra ord: blir väldigt lätt kär i tanken på att ha förhållande, snarare än själva personen. Kan alltså gå och tro att jag är förälskad i en kille för att sedan inse att det inte är honom jag vill ha utan bara någon.
Just nu är jag inne i en period då jag tänker på dethär med kärlek väldigt mycket och kan verkligen längta efter en pojkvän så mycket att det gör ont ibland. Vill verkligen inte känna såhär, min högsta önskan är inte att få en pojkvän utan att bara inte bry mig! Vill kunna njuta av mina gymnasieår tillsammans med mina vänner och ha jävligt roligt, men påminns ständigt av detdär tomma hålet inuti som skriker efter någon att älska och bli älskad av. Tyvärr märker jag att jag gärna försöker fylla tomrummet med hjälp av bekräftelse, vilket såklart är en väldigt bräcklig, tillfällig lösning.
Någon som har känt samma längtan, och/eller har tips på hur man kan ta sig ur det? Är det bara att vänta ut det och hoppas att det går över om jag försöker tänka på annat? Vill bara må bättre, detta tynger ner mig så jäkla mycket vissa dagar :/
Kramar!
Jag känner precis samma. Usch, tycker det är skitjobbigt att erkänna det faktiskt. Man vill ju så gärna vara stark och hålla uppe någon slags fasad som säger att man är så jävla lycklig utan en pojkvän.
Jag har varit kär. Tror jag. Men jag har också varit precis som du säger, kär i tanken på hur bra det skulle kunna bli. Att man får det där som alla vill ha. Och sedan så har jag träffat killen och han börjat gilla mig, men jag var tvungen att säga att det funkar inte eftersom att jag helt enkelt inte var kär i honom. Sån jävla idiot var jag. Så ego att bara tänka på sig själv.
Jag gjorde inte om det misstaget, och har varit väldigt försiktig med att gå ut med killar sen dess. Både för min och deras skull.
Så ja, jag förstår dig. Man gör upp olika scenarios i huvudet, tankar och filosofier om hur det skulle kunna bli eller vara. Men vet du vad? Sluta inte med det. Att drömma skall man. Att hoppas får man. Det du borde göra är att säga till dig själv att det kommer. Även om det inte kommer nu, så kommer det komma, och det finns absolut inget mer du kan göra än att umgås med folk, försöka ha roligt, och fortsätta drömma. För det är vad livet handlar om.
Stay strong, your prince will come some day. xoxo
Du skrev just ner exakt hur jag känner och tänker, såå skönt att få veta att man inte är ensam! Tack så jättemycket för ett seriöst och bra svar, tar verkligen åt mig av dina råd! Kram 🙂
<3
Du bör helt enkelt inte försöka så mycket tills du har hittat nån, eller nån har hittat dig. Av egen erfarenhet kan jag berrätta, under mitt andra gymnasie år så fanns tjejer inte på kartan, gick natur så det var jävligt tungt, men jag på måfå bara träffade en tjej som var en kompis till en kompis!
jagvar17år:
Är 17 år och har aldrig varit kär eller haft ett förhållande. Har varit på g med killar osv men i efterhand har jag kommit underfund med att många av dessa "relationer" främst har byggts på att jag så gärna har velat ha dom. Med andra ord: blir väldigt lätt kär i tanken på att ha förhållande, snarare än själva personen. Kan alltså gå och tro att jag är förälskad i en kille för att sedan inse att det inte är honom jag vill ha utan bara någon.Just nu är jag inne i en period då jag tänker på dethär med kärlek väldigt mycket och kan verkligen längta efter en pojkvän så mycket att det gör ont ibland. Vill verkligen inte känna såhär, min högsta önskan är inte att få en pojkvän utan att bara inte bry mig! Vill kunna njuta av mina gymnasieår tillsammans med mina vänner och ha jävligt roligt, men påminns ständigt av detdär tomma hålet inuti som skriker efter någon att älska och bli älskad av. Tyvärr märker jag att jag gärna försöker fylla tomrummet med hjälp av bekräftelse, vilket såklart är en väldigt bräcklig, tillfällig lösning.
Någon som har känt samma längtan, och/eller har tips på hur man kan ta sig ur det? Är det bara att vänta ut det och hoppas att det går över om jag försöker tänka på annat? Vill bara må bättre, detta tynger ner mig så jäkla mycket vissa dagar :/
Kramar!
Asså jag får riktiga rysningar när jag läser detta för detta påminner om mig så in i helvete jag blir exakt som du beskriver jag kan inte ens beskriva det bättre. Speciellt det där med tomrummet
Doniko:
Asså jag får riktiga rysningar när jag läser detta för detta påminner om mig så in i helvete jag blir exakt som du beskriver jag kan inte ens beskriva det bättre. Speciellt det där med tomrummet
Å ena sidan skönt att få veta att man inte är ensam om detta, å andra sidan så önskar jag ju verkligen inte någon dessa känslor :(. Kram <3
lyssna på håkan i några år
När du minst anar det, då står han där, killen, drömprinsen du väntat på. Så börja lev livet, så gott du kan, så ska du se att han dyker upp. Annars är ett starkt tips då tomhet blir för tung, att chatta loss, brukar lätta då 🙂
Skaffa en hund eller katt, om du kan och får 
Är väl en allmän normal känsla att känna när man är 17. Man blir så lätt avis när folk går förbi och håller varandra i händer elr liknande. Alla ser så lyckliga ut! Men men... Någon gång måste någon gilla en/än (svår svenska det här).
