Jag tror bara på långdistans om man redan varit tillsammans innan själva distansen blir ett problem.

Men du kan ju se till att få dig ett nyp iaf.

har haft ett distansförhållande. Och det funkar om båda två vill annars nej. Och hur man håller det i liv, är väl att försöka ge och ta. Att inte försöka leda relationen till ett kontrollsätt, för det funkar verkligen inte. Men annars är det väl bara att köra på. men för mig funkade det ett år sen kom det upp massa problem och jag ville inte mer.

Det är ett riktigt jävla helvete, du kommer må asdåligt väldigt ofta och särskilt efter att du träffat henne. Det är då saknaden blir verklig. Men om du har starka känslor för henne, om du tror att ni kommer kunna utveckla det och att det håller, så kör på. Brukar tänka att det är bättre att pröva och göra sitt allra bästa än att aldrig försöka, det kanske håller och blir helt fantastiskt liksom. Men du måste vara beredd på deppiga perioder.

Jag och min kille har varit i ett långdistansförhållande (120 mil fågelvägen) sedan 2,5 år tillbaka. Funkar skitbra ibland och urkasst andra stunder. Innan man ens ska tänka på att försöka måste man veta att man är den som inte är för svartsjuk - likamed man måste ha bra självkänsla. Kommer man inte kunna lita på sin partner är långdistans ingenting att satsa på. För det andra måste personen verkligen vara värd det. Man måste dessutom veta att långdistanset inte kommer vara föralltid, annars kommer det inte kännas som att det finns någon mening med det hela.

Men jag kan väl säga såhär, om du verkligen älskar personen så kör.

Jag och tjejen som jag skrev om kommer bättre och bättre överens och båda vill träffa varandra och har planer på att sticka över till henne över höst eller vinterlovet men jag har ett problem vet inte riktigt hur jag ska förklara för mina föräldrar att jag vill åka till någon 30 mil bort.
Vet inte hur jag ska förklara, någon som har någon bra förslag?

typisk jävla tonårsoptimism

sedan kommer man på att inget funkar

då skiter man i allt

dan, älskar dig

dazed:

dan, älskar dig

du fick mig att le

det är en bedrift.

Jag bor i gbg och min pojkvän i sthlm. Har varit ihop i typ 1,5 år nästan. Det funkar bra jobbigt att vara i från varandra såklart men om båda vill och orkar så är det ju bara köra på tills man kan flytta ihop en vacker dag Ta vara på kärleken

Dan, du luktar fan fisk

Dan_the_ironman:

du fick mig att ledet är en bedrift.

Du kopierar.

sincan:

Dan, du luktar fan fisk

true

Det funkar om det finns tid, och ekonomi för det.

Mitt första förhållande var ett distansförhållande, jag bodde på Åland och han bodde i Vaxholm. Det fungerade mycket bättre än när vi sågs hela tiden för han gjorde slut rätt snabbt efter att jag flyttat till Stockholm för hans skull! Så distansförhållanden kan ju vara positiva på det sättet, man hinner verkligen sakna varandra och uppskattar den lilla tid man har när man väl träffas.

Den största nackdelen är väl just saknaden då också, förstås. Men som sagt kan man försöka se det positiva med det. Tycker själv att distansförhållanden inte lämpar sig för svartsjuka personer eller folk som har ett stort behov av närhet, för då är det lätt hänt att man känner sig tom och missnöjd.