Nu skall jag berätta min historia för er, historian om varför mitt just nu är sabbat, och varför jag går runt och är rädd för att råka riktigt illa ut. Jag vet att 90% av alla kommer trycka bort denna tråden som är skriven av en desperat ångestfylld tjej på 16 år.

Jag har alltid haft problem med kärleken, jag tröttnar på killarna efter endast någon vecka, jag har skert haft ett 10tal killar som jag tänkt "amen han kanske det funkar med ju!" men såfort jag kysst dem och dem börjat gilla mig så tröttnar jag.

Jag minns första gången jag pratade med honom, det var kallt och det var februari månad. Vi smsade endast och pratade i telefon för han satt på behandlingshem, eftersom han umgicks i rätt sjuka kretsar, trots detta hade vi rätt många gemensamma vänner. Men jag förstod direkt hur speciell han var, jag föll för hans sätt att trycke ner några knappar på en mobil. Jag borde tänkt till redan då, hur det skulle blitt ifall jag träffat honom. Men efter någon månad tog vår kontakt bara slut.
Han började hålla på med min vän, det var inget jag mådde direkt dåligt över, trots att jag tyckte det va rätt tråkigt, för jag tyckte han såg otroligt bra ut, och jag föll för att han var en "badboy".

Men på sommarlovet reste min vän utomlands i 3 veckor, och då kom han till mig, han började smsa och vi sågs, han sov hos mig tillsammans med några andra, och alla märkte att det var något mellan oss. Han var så underbar, jag umgick mer och mer med honom, han hade kommit ut från behandlingshemmet och vi var ofta hemma hos mig, vi sov där med andra i början, men såsmåningom började vi sova över ensamma.
Jag försvann in i värld av bubblor i magen och hyperaktivitet, ja , en värld av ren jävla lycka.
Han var så otroligt speciell, han sa att han trodde på mig, han fick mig att tycka att jag var snygg och att jag kunde gå egenom precis vad som helst. han fick mig att känna mig trygg. för första gången i hela mitt liv blev jag kär, och jag tröttnade inte på honom, åhnej. Det gick 2 månader och somamrlovet började gå mot sitt slut. Min vän hade kommit hem för längesedan och ahn ägnade inte en blick åt henne. alla såg att vi två funnit varandra. Jag var så lycklig, och vi tog allt så långsamt, det tog flera veckor innan han kysste mig för första gången.

Jag minns första gången han kysste mig så väl, jag minns också första gången han berättade att han hade känslor för mig som igår, jag minns första gången vi somnade tillsammans, och han hade sina armar tätt omkring mig. Jag minns också nätterna när jag hade svårt och somna, då låg jag och lyssnade på hans lugna andetag och hans starka beskyddande armar runt min midja. och tillslut somnade jag lugn, och otroligt lycklig.

Han ville ta det hela vägen efter ett tag, han ville bli tillsammans med mig, göra det officiellt, men jag backade. Jag var rädd för vad alla skulle tycka, han hade en massa emot sig, eftersom han var en äkta badboy i sjuka kretsar. jag älskade honom vid detta laget, men jag var så feg. Hans ex som var en helt flippad tjej började hata mig eftersom jag och han nu hade något och hon fortfarande var kär i honom. Tänk om jag visste då hur mycket jag skulle ångra att jag inte sa "ja" direkt.

I slutet av sommarlovet resta jag utomlands, precis som min vän hade gjort. Och plöttsligt hörde han inte av sig på varken facebook eller telefon. Jag såg hur han började flirta med andra tjejer över facebook och det förstörde hela min resa, jag älskade honom så jävla mycket. Men jag tänkte att det skulle lösa sig när jag kom hem.

Efter 10 dagar stod jag på arlanda flygplats och skulle hem till huddinge. Jag märkte redan då hur allt var förändrat, vi bråkade en massa, typ hela tiden. Och bara 4 dagar efter jag kommit hem så bestämde han sig för att vi bara skulle bryta allt och inte snacka mer, jag fixade det inte.
Dagen efter sprang jag med ångesten i halsen till min bästavän och satt där och grät och frågade om råd. Tilsllut kunde jag inte hålla mig längre utan skrev ett sms om att jag behövde honom. han kom tillbaks till mig och sa att han fortfarande ville ha mig, men han var helt annorlunda, han skrev inte längre några sms till mig, och han var otroligt kaxig och elak när jag väl kontaktade honom.

Den 28e augusti så var han som värsta, han fick mig att börja gråta så elak han var, och då bröts vår kontakt ännu en gång, den kvällen började han sprida en massa videoblogg filmer på mig från min gamla blogg över Facebook och kalla mig för "pinsam tjej" och "allt en kille vill ha... haha äh vänta, kanske inte".
Och han skrattade bara när jag ringde honom och skällde ut han gråtandes.
jag slutade prata med honom då, men en vecka senare så gick han till min allra närmaste vän och berättade en massa saker för henne som jag sagt i förtroende till honom. han försökte få henne att bryta vår vänskap så att jag skulle må ännu sämre, och det var bara början. Han gick till massa av mina vänner och försökte få dom att hata mig. Och för några dagar sedan och han och hans kompis hem till mig och sa att deras 25åriga vän va as arg på mig och skulle ta sig in i mitt hus och slå sönder mina saker. han ljög för mig den kvällen, rätt upp i mitt ansikte, trots att han såg på mig när jag nästan svimmade av rädsla, han skrattade mig bara rätt upp i ansiktet. Och när jag gick tills kolan dagen efter hade dom sprayat ner hela min port med graffiti.

han kommer fortsätta jag vet, det, han försöker förstöra hela mitt liv.

Problemet är att jag fortfarande älskar honom, jag ligger fortfarande med ångest på kvällarna och önskar att han ska höra av sig, jag saknar hans kärlek och min mobil känns så tom. Jag vill ha honom så jävla mycket. Jag älskar denna killen och jag kan knappt äta längre för att jag mår så dåligt över att han har lämnat mig.
Det är idag 2 veckor och 2 dagar sedan vi pratade sista gången och om några dagar ska jag börja gå hos pyskolog för att få hjälp med min olyckliga kärlek.

Jag behöver era peppande råd? om npgon vart i samma situation? eller något upppiggande?

snälla ni som läst detta, försök hjälpa mig...