Hej,
känns som att jag är på väg in i en deprissionsfas eller något liknande i och med allt som rör sig och händer just nu.

Min "far" är en misshandlare men blev tyvärr inte dömd för det då rätten gick på hans lögnarhistoria. Jag tror att detta fått mig att mogna mer än de som är i min ålder.

Jag är just nu en rätt ensam kille som just gjort slut med sin flickvän därför att jag tyckte inte att det höll. Nu hänger hon med en annan kille och sover över hos honom ibland. De har alltid varit bra kompisar men man vet ju aldrig hur det blir.

Mina "vänner" känns som om de inte vill vara med mig över huvud taget, jag får alltid ringa upp dem och fråga om jag kan vara med och gå ut på en fest eller något liknande. Det ger en en ganska ensam känsla i längden.

Vissa nätter känns allting bara dåligt, jag söker på Google efter självmordsbrev och självmord men jag skäms över att jag ens gör det, jag har det ju ganska bra egentligen.

Jag är bra på att vara mig själv, men det känns som att "mitt jag" är inte en person som går att vara med på fritiden.

Jag är en person som går mot strömmen bara för sakens skull, lyssnar på Jazz och Trance, spelar piano och sjunger men ogillar Metal.

Det känns som att ingen förstår, ingen accepterar mig, ingen ser. Det är nog bara tre personer som förstår och accepterar vem jag egentligen är och det är min mamma, min bästa vän (min bror) och min 8-åriga syster.

Vem ska jag prata med? Vem förstår? Jag vill så gärna att allt ska vara bra men utan riktiga vänner och saker att göra på en fredagskväll känns det på hela taget väldigt väldigt svårt.

Tack.

(Undanbeder mig onödiga kommentarer)