Zapetta:

Man kan inte bar sluta existera sådär, *poff borta*.

Det gör man ju faktiskt inte, din kropp kommer vara kvar men ditt medvetande kommer inte fungera.

Zapetta:

jag kan inte leva mig in i tanken att det inte finnsn något efter att man dött. Att man inte kan känna, se, ja vad som helst. Hur är känslan att vara död? Känns det som att sova? och då får man till svar: "det känns inget".

Det finns många som känner likadant. Men faktum är ju att du är din hjärna, alla personlighetsdrag och upplevelser du har är i din hjärna. När den stänger ner är den inte mer än en klump fett som kommer ruttna och bli något annat. Det är egentligen inget man ska må dåligt över för att det kommer faktiskt vara "inget" för dig.

Zapetta:

Det är just det jag är rädd för.
Det där "inget".
Det måste vara något.

Det måste det inte, du kommer inte kunna känna sorg, glädje eller tänka en tanke. Du kommer inte ha något att oroa dig över det är "en evig vila".

Schism:

"en drömlös sömn"

Det kan jag leva med. Känns inte riktigt lika läskigt om man tänker så.

RyalNotch:

Det måste det inte, du kommer inte kunna känna sorg, glädje eller tänka en tanke. Du kommer inte ha något att oroa dig över det är "en evig vila".

Men det är ju just det som känns så galet läskigt. Det är det som gör mig så rädd

Zapetta:

Men det är ju just det som känns så galet läskigt. Det är det som gör mig så rädd

Var inte rädd, det gör mig ledsen. Lev så mycket du kan nu så kommer du vara nöjd och redo att dö när det är din tur. Så känner de flesta gamla jag känner.

Tycker en död som gammal är väldigt lockande, att ha hela livet bakom sig. Allt man tycker är svårt och jobbigt nu kommer vara över då. Är jäkligt glad att man faktiskt dör, kan inte tänka mig något värre än att leva för alltid. Det är körbäret på livstårtan

Razorblade:

Sanningen om livets totala brist på mening

Du fortsätter att utgå från att ditt mående inför döden är allmängiltigt och ofrånkomligt..

RyalNotch:

Vårt medvetande är synapser mellan neuroner. Detta vet vi. Om man skadar en del va hjärnan skadar man en del av sitt medvetande.

Här är en invändning mot din ståndpunkt:

Uppkomsten av medvetande i världen går inte att förklara med fysikaliska termer, dvs. att jämka fysik med upplevelse. Att likställa sinnesfakulteter och tanken med medvetande per se är felaktigt när livet i alla dess former är lika tänkbart som fysiskt fungerande system utan den inre upplevelse vi bär, en sorts zombies.

Det är även grunden för all motivation till solipsism, ingenting i den fysiska världen pekar mot att medvetande skulle finnas i den, bortsett från ens egna.

Likadant skulle det gå att argumentera från andra hållet att reducering av sinnesfakulteterna inte är detsamma som att reducera medvetandet per se, endast dess form och föremål. Fast det här argumentet förblir en lite av en osluten cirkel iochmed att medvetandet i den enda form vi känner till det upphör vid döden. Det är ett lite tunt.

Men omöjligheten för fullständig reduktion öppnar upp en glipa för agnosticism gällande ett sorts efterliv i vad form det än skulle ta. Ett nekande av ett efterliv står på otillräcklig grund både i bevisbörda för en negation och faktum att helheten till synes är större än delarna.

http://en.wikipedia.org/wiki/Hard_problem_of_consciousness
http://en.wikipedia.org/wiki/Qualia
http://en.wikipedia.org/wiki/Philosophical_zombie

http://www.samharris.org/blog/item/the-mystery-of-consciousness ()

Det här är dock ingen källa för normativt eller deskriptivt resonerande, det är bara erkännande av okunskap.

evig frid........

RyalNotch:

Var inte rädd, det gör mig ledsen. Lev så mycket du kan nu så kommer du vara nöjd och redo att dö när det är din tur. Så känner de flesta gamla jag känner.

Jag kommer aldrigt vara redo att dö så länge jag bär på rädslan för det som sker efter. Just känslan av att inte veta, inte ha kontroll men fint att du bryr dig.

RyalNotch:

Tycker en död som gammal är väldigt lockande, att ha hela livet bakom sig. Allt man tycker är svårt och jobbigt nu kommer vara över då. Är jäkligt glad att man faktiskt dör, kan inte tänka mig något värre än att leva för alltid. Det är körbäret på livstårtan

Mja, leva för alltid kanske inte är det ultimata. Se alla man älskar dö och veta att man ensam kommer stå kvar.
Känns ganska fint ändå att tänka att man som äldre kommer sitta i sitt hus (förhoppningsvis med sin man) och titta på när ens barnbarn springer runt ute på ens tomt. Det kan gärna få stanna där

Även om idén av något större än det materiella relaterat till medvetande/mening är en vacker sån så behöver jag inte det. Tror jag kan vara lika glad för livet ändå, det enda som skaver är flyktigheten av alla man håller kära.

Samtidigt så känns meningsbegrepp lite diffust om man vore odödlig, tråkigt vore det också. Att fortleva som individ vore en motsägelse i sig känns det som, och en mardröm. Upphör vara mig mer än gärna.

Jag tror man blir ett spöke som vandrar runt på jorden om man tror på sånt, annars är man bara ett lik i jorden.