Jag är en grabb på fjorton år, snart femton. Alltså född 1997? Jo, i alla fall. Jag HATAR mitt liv. Jag bor med mina föräldrar och med min syster. Min far har precis fått ett nytt jobb, men so what. Det blir bara dubbelt så mer tråkigt. Han har varit jobblös i, ja, månader. Han har fått ett jobb, men mamma har precis förlorat sitt.
Jag har knappt några vänner.. fyra stycken.... men jag vet inte ens om dom är mina vänner? Dom kanske bara tycker "synd" om mitt liv eller något? Dom står ju liksom aldrig upp för mig. Pratar knappt med mig, kommer aldrig fram och säger hej. Utan det ska alltid vara jag som ska komma fram till dom and shit like that.
Jag har varit mobbad i cirka nio år, det värsta har gått över men det håller i sig fortfarande. Ja, ibland får jag bara känslan av att inte vilja leva längre. För jag är liksom ALDRIG glad. ALDRIG! Det är samma jävla dagar hela jävla tiden:
6.30 - Vaknar
7.30 till 8.00 - Åker till skolan
8.10 - 13.40, 15.20 - Är i skolan?
15.40 - Kommer hem, sätter mig vid datorn och gör inte ett skit. För jag hatar mitt liv.
Mamma och pappa tjatar hela jävla tiden på mig att jag ska ta ansvar och göra saker här hemma, typ städa, disken, tvätten och sånt. Men pappa som är hemma nu efter att han förlorat jobbet. Sitter fan bara och spelar poker hela jävla tiden! Fan skönt att slippa honom här hemma, så han kan vara och tjäna lite pengar åt familje-fanet istället! Det är så jävla tråkigt att han bara ska sitta och spela poker hela jävla tiden. Spenderar fan ingen tid på mig, eller på min syrra.
Jag och pappa brukade säga att vi var bästa vänner. Men jag känner inte så längre, vi brukade åka på events och saker som vi gillade. Men inte längre, jag hatar det!
Och jag har en sjukdom/funktionshinder som kallas ADHD, vilket gör allting så sjukt mycket jobbigare för mig. Skolan, hemma, allt! Men alla bara säger: "Sluta skylla på din jävla sjukdom, fittbarn."
JAG HATAR MITT LIV!
Ge mig tips!
Jag brukade sporta, innebandy och fotboll. I ca 6 och ett halvt år. Sen fick jag skador and shit. Har fortfarande skadorna.
Så inga mer sporter för mig, inte nu!
Jag känner mig bara aldrig glad längre. Och vill ha vänner som jag verkligen kan känna: "Åh fan vad jag älskar denna person, han/hon är fan mitt liv, min vän!"
Hatar..
och det är inte en jävel som försöker göra något åt saken.
Viraszmovich:
och det är inte en jävel som försöker göra något åt saken.
varför skulle någon annan göra något åt det menar du? ta lite eget ansvar, du är snart vuxen pojk.
.. menar hur andra folk tänker. Jag menar, äsch. Skitsamma.. du hade fattat vad jag menar om du läste och kom memoerade varje ord.
Nintendos BFF:
varför skulle någon annan göra något åt det menar du? ta lite eget ansvar, du är snart vuxen pojk.
Jag försöker samt göra något åt det, hela jävla tiden.
jag hade ej vänner förrän jag var 17 år. sedan expanderade det hejdlöst. du får väl vänta tills människor är kapabla att se igenom "coolhet" som är tex trender som är aktuella där du bor.
det kommer en tid där man inser att alla udda, knasiga personligheter är underbara och inte de som passar in i en viss mall.
men du verkar rätt så frispråkig. det är inte hjälpsamt om man vill skaffa fler vänner eller fördjupa en bekantskap. ps.
Det är inte heller roligt att umgås med en sur, tyst människa som hatar sitt liv.
Försök att se de positiva delarna av livet istället för att klaga och vara bitter. Då stöter du bara bort människor ännu mer.
Och vad fan, hjälp till hemma. Du sa att du inte gillade att din pappa spelade poker. Well, du ska nog inte säga någonting som ständigt sätter dig vid datorn istället för att delta i hushållet till att börja med.
Umgås med fyrbenta istället, mycket trevligare.
låter som en fas....försök att se det positiva i ditt liv. Om du ser allt som negativt t.ex. som du säger att dina vänner kanske inte är dina vänner, de kanske bara tycker synd om dig, KLART DE INTE GÖR! Om du börjar vara nojig och kritisk mot dig själv så kommer det att synas igenom; folk kmr se att du är nere, dömande och har dålig självkänsla (ja, den förbättras inte precis av att klanka ned på sig själv...). Dessa egenskaper är nog inte de dom flesta vill att ens vänner ska ha, så försök ist t.ex.
- prata ut med dina föräldrar, den av dem du känner bäst så lovar jag att livet hemma kmr bli mkt lättare (kanske inte på en gång, men så småningom)
- Hjälp till hemma så kommer du att bli nöjd och stolt över dig själv (alla gillar människor som gillar sig själva!)
-Ta till vara på dina vänner, flika in på ngt sätt att du är glad att du har dem och se till att göra roliga saker tillsammans som enar er som grupp!
- Skaffa nån hobby (typ foto, skollag, kurser etc) eller ett jobb. Spelar ingen roll vad. Bara ngt som ger ditt liv mening och där du kan träffa fler vänner.
LYCKA TILL!
Som en del andra nämnt, försök skaffa dig en hobby. Genom den (antingen irl eller online) försöka hitta vänner.
Sen försök att se något positivt varje dag som tex. "Det var god mat till lunch" "Solen skiner" "Jag har inga fysiska sjukdomar" osv.
Det där med att hjälpa till hemma vet jag är svårt men det kommer förmodligen bli bättre stämning hemma och du kommer kanske känna dig stolt som hjälper till med något. Men för att förenkla att sakerna hemma blir av kan man göra ett schema där det står vad var och en i familjen ska göra och när.
Sen borde du kanske prata med någon (om du inte redan gör det), typ skolkuratorn eller BUP.
Btw så vet jag typ hur det är med vissa av dina svårigheter. Har själv ADHD och autism, men det gör inte livet omöjligt, bara lite svårare ibland och ibland blir det lättare för oss än de andra.
Du kan PMa om du undrar nått.
