SOCIALISMENS HJÄLTAR

Karl Liebknecht (1871-1919), född i Leipzig och son till Wilhelm Liebknecht som var god vän med Karl Marx och tillsammans med Ferdinand Lassalle grundade det socialdemokratiska partiet SPD.

Karl Liebknecht hade utbildat sig till advokat för att kunna försvara socialister i domstolarna och var en orädd marxist. Tillsammans med bland andra Rosa Luxemburg så ledde ställde han sig i spetsen för den antimilitaristiska och antiimperialistiska rörelsen.

Han var emot pacifism och utarbetade en plan för den socialistiska ungdom som skulle inkallas till militärtjänstgöring. Det var ett övningsprogram som skulle göra värnpliktiga i stånd att klara rekrytutbildningen utan att förvandlas till blint lydande robotar, vilket var den preussiska disciplinens syfte. Genom att inställa sig fulltränade kunde de stå emot den militära nedbrytningsprocessen och bygga upp motståndsgrupper inom armén och medverka till dess demokratisering. Planerna visade sig hållbara när de testades av inkallade ungsocialister, det blev ett jävligt liv på armén och Liebknecht blev den tyska härskarklassens och främst rustningsindustrins mest hatade och fruktade namn.

1907 publicerade han sin klassiska Militarismen och antimilitarismen och dömdes för högförräderi. Medan han avtjänade straffet valde Berlins arbetare in honom i Preussens lantdag och 1912 kom han också in i den tyska riksdagen. Den 4 augusti 1914 röstade han motvilligt för krigskrediterna men det blev också sista offret på partidisciplinens altare. Samma kväll så bildades vänsteroppositionen "Gruppe Internationale" (som senare blev Spartakusförbundet) hemma hos Rosa Luxemburg.

Under kriget så reste han till det just våldtagna Belgien och övertygade sig på plats om att riksdagen utsattes för bedrägeri. Det var verkligen inte fråga om försvarskrig. När han återvände blev han historisk genom att ensam rösta nej till de andra krigskrediterna. Både i lantdagen och riksdagen ställde han konsekvent en ström avslöjande frågor om kriget vilket drev krigsförsvararna till vansinne och han blev därmed känd och aktad av radikala arbetare i hela Tyskland och även internationellt.

I januari 1916 så spred Liebknecht under pseudonymen "Spartakus" stencilerade flygblad mot kriget där han anklagade både oberoende och majoritetssossar för att inte bekämpa kriget. Nya brev utkom hela tiden och soldater och arbetare uppmanades att stoppa kriget, att vända vapnen mot officerarna och de utsugande klasserna. De spreds överallt, i fackföreningar, på universitet och ända ut till fronten.

I maj 1916 så hade tuotusentals sympatisörer till Spartakusförbundet samlats på Postdamer Platz, undantagstillståndet och mötesförbudet till trots. Liebknecht talade om fred, bröt och frihet men polis och kavalleri sattes in mot masorna och Liebknecht slets ner från talarstolen, arresterades och dömdes till fyra års fängelse för högföräderi. Även Rosa Luxemburg och andra arresterades, men Spartakusbreven fortsatte att publiceras i en aldrig sinande ström liksom upprop och manifest från de fängslade ledarna. SPD, som häftigt försvarade kriget och den borgerliga staten, förlorade mer och mer terräng till spartakisterna. Revolutionen hösten 1918 tvang sedan Max von Baden att utfärda allmän amnesti och Liebknecht och Luxemburg släpptes från fängelset.

Revolutionen växte för var dag som gick, Kielmatroserna begick myteri och anslöt sig till de röda och så gjorde snart även soldaterna som kom hem från kriget. Men majoritetssossarna slöt upp bakom reakionen och ställde sig till kontrarevolutionens förfogande, med list så avväpnade man stora delar av Kielmatroserna och med storfinansens pengar så organiserade man ur officerare (däribland en viss Adolf Hitler) och krigets stormtrupper frikårer (Freikorps), rena dödsskvadronerna.

Frikårerna sattes över hela Tyskland in mot revolutionen som försvarades av arbetar- och soldatrådens beväpnade styrkor. Den tyska arbetarklassen bjöd på heroiskt motstånd men man kunde inte rå reaktionen som hade tunga automatvapen, artilleri och eldkastare till sitt förfogande. Tiotusentals arbetare mördades brutalt där kontrarevolutionen drog fram.

Karl Liebknecht arbetade under ständigt dödshot dygnet runt för att organisera proletariatets försvarskamp. Den 15:e januari 1915 greps han tillsammans med Rosa Luxemburg. Han torterades och skjöts sedan i bakhuvudet och skickades som anonymt lik till närmsta bårhus.

Liebknecht begravdes i slutet av januari tillsammans med ett 30-tal andra offer för kontrarevolutionen. Berlins arbetarmassor och delegationer från hela riket följde martyrerna till graven.

Rosa Luxemburg (1871-1919), född i Polen som femte barn till en timmerhandlare. Blev tidigt revolutionär socialist, jagades hemifrån av ryska hemliga polisen. I Zürich blev hon juris doktor.

1898 bosatte hon sig i Berlin och blev mycket snabbt en förgrundsgestalt inom socialdemokratiska partiet SPD och andra internationalen. Hon var mycket populär. Det förekom allvarliga meningsmotsättningar mellan henne och Lenin men hon var en brinnande revolutionär och bekämpade revisionisterna med stor intensitet.

Likt Liebknecht var hon orädd och rakryggad och därför avskydd av sossehögern som motarbetade henne på alla sätt. Hon beskrev som en drömmande romantiker utan kontakt med verkligheten och dagsfrågorna, men hon var en varm och radikal människa och en utav de största marxistiska tänkarna. Rosa Luxemburg var älskad av de många för sin humanitet och stillsamt vänliga humor, hon kallades "Röda rosen" i arbetarkvarteren.

Under revolutionen så kämpade hon med sitt liv som insats för Rote Fahnes (spartakisternas tidning) utgivning. Den 15:e januari 1915 greps hon tillsammans med Liebknecht av sossarnas frikårer. Rosa Luxemburg misshandlades till döds med gevärskolvar och kastades i kanalen.

Rosa Luxemburgs kropp återfanns först i maj. I juli ägde begravningen rum och den dagen lade Berlins arbetare ner verktygen och gick ut i en demonstration som var den största någonsin i huvudstadens historia.

Skall fira deras död.

Ad Hominem:

Skall fira deras död.

Klokt sagt.

Varför ska man hedra gamla revolutionärer som är skyldiga till många människors död? Nej, svinen ska föraktas.

Det är faktiskt år 2008 nu

KarlMarx:

Socialistiska kyrkogården.

Det där lät lite deprimerande.

Ska pissa på deras gravar.

Rosa Luxemburg känns ju lite smått nice iaf.

The Road Behind:

Ska pissa på deras gravar.

Varför?

etthundrafyrtio:

Varför?

För att de var idioter som inte bör hedras på något vis.

Vissa här är ju antingen genuint onda människor eller otroligt omogna. Som tur är så är jag tämligen övertygad om att det är det senare som är gällande.

Comhem:

Varför ska man hedra gamla revolutionärer som är skyldiga till många människors död?

Jag förstår faktiskt inte hur du menar, var det några politiska ledare på den tiden som inte var skyldiga till många människors död så var det just Karl och Rosa. Med risk för sitt eget liv så tog de varje dag ställning för rättvisa, fred och frihet. Det fodrade ett oerhört mod.

The Road Behind:

För att de var idioter som inte bör hedras på något vis.

Efter att läst det KarlMarx skrev verkar dom ju rätt schyssta?

etthundrafyrtio:

Efter att läst det KarlMarx skrev verkar dom ju rätt schyssta?

KarlMarx vinklar det hela som fan. Ungefär som nazisterna gör med Hitler.

The Road Behind:

KarlMarx vinklar det hela som fan.

Vad var det dåliga med dom då?