Det var ett tag sedan jag skrev ett seriöst debattinlägg här på UM. Har varit upptagen med allehanda revolutionära aktioner en tid, men jag kommer igen

I dagarna får vi se hur sionisterna i framför allt apartheidstaten USA, kritiserar Iran för att de behandlar inhyrda upploppsmän från CIA, på ett brutalt sätt.

I en amerikansk opinionsundersökning som gjordes av World Public Opinion och publicerades den 27 augusti 2008 [1], ställde man frågan: ”Tycker du att Ahmadinejad gör ett bra jobb som president?”. En klar majoritet, 66 %, svarade ”ja”. Under- sökningen, som uppfyller alla krav på vetenskaplighet och objektivitet, finns lätt tillgänglig på internet. Men hittills har ingen svensk journalist brytt sig om den. För den som känner till denna undersökning blir det logiskt att tänka sig att Ahmadinejad faktiskt vann valet 2009 med 63 % av rösterna, det vill säga endast 3 procentenheter färre än andelen iranier som året innan, 2008, tyckte att han ”gjorde ett bra jobb”.

Det höga deltagandet i valet 2009 visar på ett livaktigt politiskt engagemang och ett stort förtroende för den iranska demokratin, större än i både USA och Västeuropa. En annan undersökning utförd av World Public Opinion, publicerad den 19 juli 2007 [2], visar att de flesta iranier anser att de lever i en ganska sund och fungerande demokrati. Respondenterna tillfrågades: ”Hur viktigt är det för dig att leva i ett land som styrs av folkvalda representanter?” De fick välja en siffra på en skala mellan 0 och 10. En överväldigande majoritet (68 %) valde den högsta siffran, 10, och ansåg alltså att demokrati var mycket viktigt; snittet hamnade på 9.1.

Därefter fick respondenterna utvärdera hur pass demokratiskt de ansåg att deras eget land var. 9 % gav den iranska demokratin högsta poäng, 10, medan 61 % valde 7 eller högre; snittet hamnade på 6.9, vilket är ungefär lika många poäng som amerikaner gav sitt land i en snarlik undersökning. Det är med andra ord lika stora delar av Irans respektive USA:s befolkningar som uppfattar att de ”lever i en demokrati”. År 2000 frågade World Values Survey, ”Är du nöjd med hur demokratin utvecklas i ditt land?”, och 50 % av iranierna svarade att de var mycket – eller ganska nöjda med demokratiutvecklingen.

Tvärt emot dessa empiriska fakta frodas en populär vanföreställning i västvärlden om att iranierna skulle vara missnöjda med sin demokrati. Sanningen är dock att de är lika nöjda (eller mer – med tanke på det höga valdeltagandet) än oss västerlänningar. Bushadministrationen baserade till exempel sin policy för regimskifte i Iran på föresatsen att det iranska folket längtade efter en sekulär demokrati enligt västerländsk modell och 2006 ansökte statssekreterare Condoleezza Rice 75 miljoner dollar av kongressen till att störta den islamiska republiken, eller som hon uttryckte det, till att stödja ”det iranska folkets strävan efter frihet”. Vetenskapliga, objektiva opinionsundersökningar ger dock en annan, riktigare bild av den iranska folkviljan än den amerikanska regeringens propagandistiska uttalanden. Men för dem som har en politisk agenda att skada den islamiska republiken och för dem som är förblindade av ideologisk fanatism eller önsketänkande tycks fakta inte spela någon roll. ”I sin egen sak är var man blind”, säger talesättet.

Den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad brädade de övriga kandidaterna med råge. Men redan månader innan valet hade rykten om valfusk kommit i svang. Irans underrättelseminister, Gholam-Hossein Mohseni Ejei, uppgav i en intervju för IRIB:s (Islamic Republic of Iran Broadcasting) söndagen den 28 juni: ”Amerikaner och sionister försökte destabilisera Iran … de retades av ett stabilt och tryggt Iran … redan månader före valet började de prata om eventuellt valfusk och de fortsatte på samma linje efter valet” [3]. Ejei sade också att den iranska underrättelsetjänsten var väl medvetna om USA och Israels planer och att de hade omintetgjort flera lönnmords- och attentatsförsök under upptakten till valet.

Låt oss titta på vad som hände förra valet för att få en bakgrund till dagens händelser. 2005 tog Ahmadinejad hem segern med 62 % av rösterna mot den luttrade finansmagnaten Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. USA och Israels reaktioner var väntade. Donald Rumsfeld, försvarsminister i den Bushregering som kom till makten genom troligt valfusk 2004, kallade det iranska valet för ”a mock election” och den israeliske utrikesministern Silvan Shalom, företrädare för ett Israel vari partier som inte erkänner den ”judiska staten” inte får ställa upp i val, sade: ”We do not consider them to be democratic elections by any means”. Och på samma sätt som Mir Hossein Mousavi 2009, om än inte lika envist, gnällde Rafsanjani över ”oegentligheter” [4]. Då som nu kunde man inte framföra några som helst bevis för sina anklagelser. Det kallas för att vara dåliga förlorare.

Mousavi har sedan sin tid som premiärminister på 80-talet åtnjutit ett ganska gott anseende hos den iranska allmänheten, framför allt för sitt kloka sätt att hantera ekonomin under krigsåren. Man såg honom som en pålitlig och karaktärsfast politiker som höll fast vid den islamiska revolutionens principer, men hans märkliga och irrationella uppförande efter valförlusten, som faktiskt skadat nationens säkerhet, har varit en besvikelse. Många av de som röstade på honom har tänkt om och gått över till Ahamdinejad. Han har, utan att kunna komma med ett enda bevis, styvnackat fortsatt kverulera om att han varit utsatt för en konspiration. Mousavianhängare bar under sina demonstrationer plakat med texten (på engelska eftersom de var avsedda för västmedier): ”Where is my vote?” och på andra sidan kontrade man genom den berättigade följdfrågan: ”Where is my logic?” För logik är just vad Mousavi tycks sakna. Ahmadinejad är en karismatisk och vältalig politiker som turnerat runt i varenda by för att nå ut med sitt budskap medan Mousavi är en tämligen grå personlighet som varit borta från Irans politiska scen i tjugo år och hunnit bli bortglömd. Under sin kampanj höll han mest till i storstädernas finare kvarter – slotten, inte kojorna.

Fredagen den 19 juni, en vecka efter valet, predikade Irans högste ledare, Seyyed Ali Khamenei, i Teheranuniversitets moské. Khamenei beskrev det enastående valdeltagandet om 85 % som en “politisk jordbävning” för Irans fiender. Han sade vidare att deltagandet varit en stor uppvisning av folkets solidaritet med den islamiska republiken och av att iranier delar en ”gemensam känsla av ansvar” för nationens öde. Var och en som gick och röstade, sade Khamenei, hade inför hela världen betygat sitt “politiska medvetande och ansvartagande”. Det var detta förtroende för myndigheterna som Irans fiender ville komma åt genom att så tvivel. “Fienderna vet att utan förtroende skulle deltagandet bli lågt. När deltagandet är lågt blir legitimiteten ifrågasatt. Det är vad fienden vill”, konstaterade Khamenei. Den högste ledaren försäkrade att den islamiske republiken aldrig skulle tillåta fusk – det vore kontraproduktivt – och att Väktarrådet skulle se över eventuella klagomål från kandidaterna. Han betonade att den islamiska republiken inte ger efter för påtryckningar och manade till omedelbart stopp på de urartade gatuprotesterna.

Efter att valutgången blivit känd gick Mousavis anhängare, entusiastiskt påhejade av BBC och CNN, ut på gator och torg för att protestera medan Ahmadinejad höll tillbaka sina anhängare för att undvika bråk. Majoriteten av demonstranterna var fredliga och laglydiga medborgare, förvisso, men protesterna utnyttjades av samhällsomstörtande extremister, kriminella och utländska agenter, vilka, förklädda till Mousavianhängare, försökte skapa kaos, och detta var anledningen till att demonstrationstillstånden till slut drogs in. De som med våld och hot försöker driva igenom sin vilja har inget annat än förakt till övers för demokratin. Seyyed Ali Khamenei talade, i egenskap av den älskade och respekterade landsfader han är, om att stunden för försoning nu var kommen och att de tre besegrade kandidaterna borde lägga sin bitterhet bakom sig och sluta upp bakom den nygamle presidenten.

Om Mousavi hade varit klokare hade han lyssnat till Khameneis faderliga råd, agerat som en gentleman och erkänt sitt nederlag. I stället blev han allt tjurskalligare och fortsatte uppvigla sina anhängare till fler protestmöten i trots mot lagen. Man bör betänka att Khamenei inte favoriserade någon av kandidaterna, utan vad han gjorde var att försvara den demokratiska ordningen. Nävrätten ska inte få fälla avgörandet i en demokrati värd namnet, särskilt inte i en demokrati som kallar sig ”islamisk” med allt vad de innebär av höga etiska anspråk och förväntningar på rättvisa. Det var inte heller bara oppositionens demonstrationer som förbjöds, som våra medier låtit påskina, även Ahmadinejads många fler anhängare förbjöds att gå ut på gatorna. En planerad demonstration utanför Storbritanniens ambassad – mot deras inblandning i Irans inre angelägenheter – fick till exempel ställas in.

Ända sedan Ahmadinejad vann valet mot Rafsanjani år 2005 har alla seriösa opinionsundersökningar visat på hans stora popularitet i Iran. Det är därför märkligt att dessa basfakta, som hade kunnat hjälpa allmänheten att få en bättre förståelse, nästan helt lyser med sin frånvaro i den svenska debatten som följt i valets kölvatten. Rapporterna och analyserna i svenska medier har fått mig att undra om det verkligen är förståelse man eftersträvar. I stället för att låta initierade bedömare komma till tals har man bjudit in rabiata anti-iranska agitatorer till tevesofforna, vilka fullständigt ignorerat alla opinionsundersökningar som utförts sedan 2005, och hasplat ur sig absurda påståenden om iraniers religiositet och politiska åsikter som går stick i stäv med den dokumenterade verkligheten. Exiliranier från diverse små anti-islamiska grupper av kommunister och rojalister tillåts oemotsagda slänga ur sig saker som att ”90 % av iranierna inte vill ha islam” medan en snabb titt på en vetenskaplig och objektiv undersökning utförd av Gallup tvärtom visar att 95 % av iranierna är religiösa! Man får intrycket av att SVT och andra svenska medier har haft för avsikt att föra allmänheten bakom ljuset. Det är i så fall mycket allvarligt.

Verkligheten, som våra tyckare vägrar att se, är att valresultatet helt enkelt reflekterar det iranska folkets vilja. För dem som har kännedom om tidigare opinionsundersökningar finns ingen anledning att tro att fult spel haft någonting med saken att göra. Jag har redan nämnt att Ahmadinejad fick 62 % av rösterna i valet 2005 och att 66 % av iranierna, 2008, ansåg att han ”gjorde ett bra jobb”. Men inte nog med det. Tre veckor innan valet i juni visade en rikstäckande opinionsundersökning att Ahmadinejad ledde med dubbelt så många röster som Mousavi, 2 mot 1. Undersökningen utfördes av organisationen Terror Free Tomorrow mellan den 11 och 20 maj [5] och finansierades av Rockefeller Brothers Fund.

I västerländska medier fick vi höra mycket om att den iranska ungdomen längtade efter förändringar men undersökningen uppdagade att gruppen 18 till 24-åringar utgjorde den starkaste väljargruppen för Ahamdinejad. Det har också sagts att azerierna borde ha röstat på Mousavi eftersom denne har azeriskt påbrå. Undersökningen förutspådde dock att han skulle förlora stort i den azeriska hemstaden Tabriz. Överhuvudtaget är det ovanligt att man röstar etniskt i Iran. I väst har en del tyckare uttryckt förvåning över Ahmadinejads valseger. Jag är mer förvånad över deras förvåning än över valresultatet. Ahmadinejads popularitet i Iran är inget plötsligt trendbrott utan har hållit sig på ungefär samma nivå alltsedan 2005. Vissa tyckare menade att den dåliga ekonomin skulle påverka Ahmadinejads chanser negativt men enligt International Monetary Fund (IMF) kommer Iran att ha ökad tillväxt under året samtidigt som Gulfstaternas ekonomier genomgår en recession.

Mousavi, liksom Rafsanjani 2005, skyllde sin förlust på ”fusk” men kunde inte backa upp sina påståenden med några bevis. Till skillnad från den erfarne eminensen Rafsanjani, som tog sitt förnuft till fånga, tycks Mousavi ha drabbats av storhetsvansinne. För att skingra alla tvivel, och förhoppningsvis hjälpa Mousavi att vakna upp ur sina illusioner, beslutade Väktarrådet att genomföra en partiell omräkning av rösterna. En kommitté valde slumpvis ut 10 % av röstlådorna och räknade om rösterna inför observatörer. Inga oegentligheter påträffades. Måndagen den 29 juni 2009 kunde de så bekräfta det officiella valresultatet [6]. Dagen efter, den 30 juni förklarades fallet avslutat [7]. Om Mousavi efter detta besked fortsätter att trotsa rim och reson är det osäkert om han kan fortsätta verka som politiker i Iran.

Endast två månader innan det iranska valet, i april, omvaldes Algeriets president med 90,24 % av rösterna. Valet, som uppenbart var riggat, väckte ingen uppmärksamhet i väst, medan ogrundade misstankar om fusk i det iranska valet, som förmodligen hör till de hederligaste och mest transparenta i Mellanöstern, orsakade masshysteri. Varför dessa olika måttstockar? Är inte fusk alltid fusk? Svaret är att Bouteflika, Algeriets diktator, är ”västvänlig”, medan den islamiska republiken Iran, sedan Imam Khomeinis revolution, följer en självständig linje. Budskapet från väst är att valfusk går bra så länge ”rätt” man vinner och att om ”fel” man vinner, ja då accepterar man inte ens det mest renhåriga av val. Vi vet ju alla hur det gick när Hamas vann i Palestina.